Den 8 augusti 2016 är ett viktigt datum vad gäller rättssamhällets maktkamp mot den allra grövsta kriminaliteten. Den kriminalitet som lett till att skottlossning i våra storstäder blivit något av vardagsmat nästan som i Vilda Västern på film.

I verkliga livet dör människor av kulor. Eller skadas svårt. Och de döda går inte att väcka upp efter tagning av den blodiga scenen.

Många har länge retat sig på att det varit möjligt för de kriminella gängen att så lätt komma över vapen och också befatta sig med dem utan att det direkt upptäcks av polisen.

Och att när väl åtal väcks för grovt vapenbrott blir resultatet i domstol alldeles för korta fängelsestraff. 

Inte så få har också sagt till mig att så länge kriminella gäng bekämpar varandra och till och med skjuter ihjäl varandra, bryr vi oss inte. Där har jag – och många med mig – invänt att en sådan linje aldrig kan accepteras i en rättsstat.

Rättskipning måste ske också för sådana mord och mordförsök.

Men det har inte varit lätt, mot bakgrund av hur slutna de kriminella gängen varit. Dessa har gärna underblåst rädslan för att ”tala med polisen”, vilket lett till att både gängmedlemmar och andra hållt tand för tunga.

Gängen har från sina utgångspunkter länge varit lyckosamma.

Den 18 mars 2015 hände något förskräckligt. En också internationellt uppmärksammad barbarisk gärning skedde då, med anledning av en gängkonflikt i Biskopsgården i Göteborg. Inne på en krog som kallas ”Vår krog & Bar”, dit några automatvapenförsedda gängmedlemmar rusade in och hänsynslöst sköt mot gästerna.

Två personer fick sätta livet till och gärningsmännen har också försökt döda flera andra, av vilka några blev svårt skadade.

Många bland allmänheten blev förbannade, vilket med all sannolikhet lett till att samarbetet med polisen förbättrades.

Den 8 augusti i år togs alltså ett jättekliv i rättsväsendets maktkamp mot de kriminella gängen när Göteborgs tingsrätt klippte till och dömde många åtalade för att i olika roller ha medverkat vid gärningen antingen som gärningsmän eller som medhjälpare, fastän det inte gått att fastställa exakt vad var och en gjort.

En gärningsman dömdes också för ett mord i april 2015 på Vårvädergatan.

Straffen blev livstid för två av gärningsmännen som var över 21 år. Även för övriga blev fängelsestraffen långa. En sådan välskriven och välmotiverad dom kommer inte av sig självt; den förutsätter ett gediget polis- och åklagararbete.

Ett idogt utrednings-och processarbete som kräver jätteresurser, vilket i sin tur dessvärre ofta drabbar till exempel vardagsbrotten. Idogt polis- och åklagararbete har alltid lönat sig.

Domen skickar en tydlig signal till den grova gängkriminaliteten: Ni har inte en chans mot rättsstaten när rättsstaten väl, med god hjälp av på skottlossning trötta boende i området, bjuder upp till gedigen kamp.

Personligen tror jag att detta är en vändpunkt i samhällets kamp, även om vi inte förrän hovrättsprövningen ägt rum får en lagakraftvunnen dom.

Många kommer att inse betydelsen av att samarbeta med polisen i syfte att få stopp på skjutningar och kriminell rivalitet som också drabbar eller kan drabba andra icke kriminella.

Man vill helt enkelt inte ha så farliga människor gående fria i samhället. De hör hemma bakom lås och bom på livstid.

Det känns därför också angeläget att överväga en sänkning av åldersgränsen för livstidsstraff till åtminstone 20 år i stället för 21 som nu gäller.

Här är inte fråga om annat än synnerligen allvarlig brottslighet som är noga övervägd och alls icke är i närheten av något ungdomligt oförstånd.