Stefan Löfven, jag skriver det här brevet till dig för att du, och din regering, funderar på att ta min son ifrån mig.
M kom till mig för ett år sedan, 12 år gammal – han skulle precis fylla 13. Den eftermiddag som han klev in i vår hall var det en liten, rädd kille som gick över tröskeln.
Han kom till ett hem han aldrig varit i efter en resa på flera månader fyllda av otrygga och hungriga dagar och nätter.
Det var i början av november 2015, han stod där utan jacka och i handen bar han en liten plastpåse innehållande ett par korta byxor han fått i Tyskland.
M har levt som flykting i hela sitt liv. Han är född i Iran dit hans föräldrar flytt, han tillhör den förföljda folkgruppen hazarer som mördas, hotas och utsätts för våld i Afghanistan.
Skorna han gick i var tunga och för stora. Han kunde inte ett ord svenska eller engelska, vi fick 45 minuter på oss med tolk på telefon. Därefter fick vi klara oss med kroppsspråk och Google translate.
Nu har han bott med mig, sin nya pappa, lillasyster och storasyster i ett år. Trots att han är familjehemsplacerad så är han som en son och bror i vår familj.
Han pratar flytande svenska, spelar i det lokala fotbollslaget med matcher varje helg och fick 19 av 23 poäng på samhällskunskapsprovet som handlade om imperialismen, nationalismen, konservatismen och socialismen. På svenska. Provet hade han med sin svenska klass i förra veckan.
Vi läser läxor 1,5 h varje vardagskväll. Vi läser om vind- och vattenkraft, om läges- och värmeenergi och vi räknar algebra.
I söndags fyllde han 14 år. Numera är han en glad och rolig kille. Han skojar med mig och sina syskon men han är också i djup oro, på gränsen till panik.
Han berättar om när han levde ensam i Istanbul i över en veckas tid. Han hade knappt några pengar och kunde bara köpa ett bröd om dagen. Tillslut var pengarna slut och han hade inget att äta.
Han sov i parker och under broar och var ständigt på sin vakt, rädd och ensam. Han kunde inte språket och ingen visste var han var. Han hade inte någon.
Så en dag träffade han på en afghansk man som hjälpte honom vidare.
Det var där i Turkiet som han talade med sin mamma på telefon för sista gången. Det sista hon sa när de la på var ”Ta hand om dig”.
Efter det samtalet har abonnemanget upphört och han har inte talat med sin mamma på snart ett och ett halvt år.
Han har ingen övrig släkt eftersom föräldrarna flydde till Iran under talibanernas framfart innan han föddes. M har levt som flykting i hela sitt liv.
På UD:s hemsida står det: ”Med anledning av säkerhetsläget avråder Utrikesdepartementet tills vidare alla resor till Afghanistan.”
Risken för terrordåd är hög, risken för våld lika så. Man ska inte resa ensam, inte köra bil eller åka med allmänna kommunikationsmedel.
Stefan, du säger att det är säkert att bli utvisad till Afghanistan men UD avråder från att resa dit.
Hur hänger det ihop?
Idag går det rykten att de barn som landar på Kabuls flygplats har två val: att bli militär i Afghanska armén eller att bli gatubarn. Stämmer det?
M ska alltså antingen gå ut i krig eller leva på gatorna som han gjorde i Istanbul. Den rädsla som infinner sig hos mig och M när vi tänker på detta är paralyserande.
Han blir i så fall också utvisad till ett land han aldrig varit i eftersom han är född och uppvuxen i Iran. Hur tänker du kring det?
Hazarer jagas och mördas av såväl talibaner som IS och M har haft samma mardröm de senaste tre nätterna. Att han gömmer sig i ett hus i Afghanistan men att IS hittar honom och han blir tillfångatagen.
Förstår du vad det gör med oss när du funderar på att utvisa min son till ett land där han aldrig har varit och där han med största sannolikhet inte kommer att överleva?
I arbetslivet jobbar jag med att sysselsätta 500 personer som står utanför arbetsmarknaden. Det är ett tufft jobb där man möter många livsöden.
Men det jag möter i vardagen när jag får klappa min son till sömns och där jag får lova om och om igen att han inte kommer att bli utvisad nu eller när han blir 18 år, tär än värre.
Att motivera honom att alltid göra sitt bästa, att gå till skolan klockan åtta dag efter dag, läsa sina läxor och skriva sina prov.
M och hans kompisar frågar mig om Migrationsverket bryr sig om ifall man gör sitt bästa. Vad är svaret på det? ”Nej det spelar ingen roll”?
Nu har han varit i Sverige i ett år, talar flytande svenska och fått en svensk familj. Men Migrationsverket har inte hört av sig och han har inte fått någon tid för intervju.
Ska det vara samma sak om ytterligare ett år, då han lever i ännu större ovisshet och oro?
För mig, M och resten av familjen så handlar det om liv och död.
Du tar inte min son ifrån mig.
