”Jag minns så starkt världens bästa dagisfröken Maria, som kramade om mig och sa att ’Vi tar hand om ditt barn’. Jag ville bara skrika ’Snälla ta hand om mig med!’, skriver Tilde Fröling.

Varannan vecka-upplägget, vilken jäkla skit alltså!

Det fattade jag ju inte när jag och barnets pappa valde att gå skilda vägar för ett antal år sedan. Inte hade jag en susning om att jag skulle behöva ”göra slut” med mitt barn varannan vecka.

Den första tiden efter separationen var som ett rus, som bubblande sockerdricka. Helt plötsligt hade jag en hel vecka till att göra det där som jag inte hade kunnat göra på länge.

Värdsliga ting som att kolla på en film, här snackar vi en hel film i en sittning. Vara spontan, ta en bio, hänga med kompisar. Ja, typ vara en tonåring igen.

Men sockerdrickan blev rätt avslagen väldigt fort när jag insåg vad det var som faktiskt hände. Varje fredag stod jag bland spadar bredvid en cykel intill en sandlåda och grät okontrollerat.

Tårarna rann nerför kinderna, snorsträngen åkte som en jojo och hjärtat dansade runt mellan halsmandlarna och solarplexus. Andetagen var tunga och ångesten som en lång tjock mantel.

Jag minns så starkt världens bästa dagisfröken Maria, som kramade om mig och sa att ”Vi tar hand om ditt barn”. Jag ville bara skrika ”Snälla ta hand om mig med!”

Helgerna tillbringades i mitt barns växasäng, bland en hel drös gosedjur.

Jag kände mig helt tom; saknaden var brutal och jag kände mig som världens sämsta mamma. Urusel. Jag hade liksom prioriterat mina egna behov och känslor framför mitt barn.

Efter helgen kunde jag gaska upp mig lite och försöka göra det jag behövde göra. På torsdagsnatten låg jag sen vaken och gjorde listor på allt jag och mitt barn skulle göra.

Hur många parker vi skulle hänga i, pärlplattor vi skulle pryda, glassar vi skulle äta och lekland vi skulle åka till. Fredagen kom och jag kände mig hel igen.

Nu skulle jag vara världens bästa mamma och hela veckan skulle vara sponsrad av hobbybutiken. Jag skulle vara som en hel jäkla cirkus; jonglera, göra pannkisar, brodera, spela fotboll, andas en hel 4h-gård. Allt för att stilla ångesten. Separationsångesten.

För det finns inget naturligt i att skiljas från sitt barn som man haft intill sitt hjärta och burit på i nio månader. Ingenting. Jag kommer aldrig att känna någonting annat. Aldrig.

Men, jag har lärt mig att leva med det och att hantera mina känslor och tankar.

Jag vet att jag inte behöver vara hobbybutik eller steppa och baka 400 bullar samtidigt. Att bara finnas där för sitt barn räcker mer än väl. Att älska, det är liksom det enda som är nödvändigt.

Jag vet också att jag måste vara lycklig för att kunna göra mitt barn lyckligt.

Så vad har varit min lista i detta? Jo, att: 

• Alla förtjänar att vara lyckliga, även vi föräldrar.
   
• Prata aldrig illa om ditt barns mamma/pappa.
   
• Överaktivera inte dig och ditt barn under ”din vecka”. Känn lugnet. Ditt barn behöver bara vara med dig.
   
• Gråt, skrik, var ledsen och sakna. Inget är farligt. Det känns bra när vi har torkat våra krokodiltårar.
   
• Våga ta hjälp! Skit i att vara en övermänniska. Vi är supermorsor och superfarsor oavsett.
   
• Prata gärna med andra i samma situation. Men gör på ”ditt” sätt, det blir alltid bäst. Alla barn är olika, likaså vi föräldrar.
   
• Försök att vara vän med den andra föräldern och svälj allt som har med stolthet att göra. Det ska inte finnas någon prestige eller stolthet. Ni har barn ihop. Punkt. Är ni vänner kan ni lättare låna, på så sätt blir inte mamma-/pappaveckorna inte så långa.

Men hur som helst kommer jag som sagt aldrig vara tillfreds med att jag inte får tillbringa varje dag tillsammans med mitt barn. Men det blir lättare! Och nu är han ju så stor att vi kan prata i telefon – och jag kan låna honom när saknade blir olidlig.

Med små babysteg har detta utvecklats till att inte vara olidligt.

Nu gråter jag inte längre med Herr Teddy och Skrollan i en växasäng, utan åker istället hem till pappan och pussar på världens bästa barn.

Så även om jag vill ha honom hos mig varje sekund är jag lycklig över att han har det bra hos världens bästa pappa, vilket tyvärr inte är en självklarhet för alla. Vi behövs både två.

Både mamma och pappa, pappa och pappa eller mamma och mamma.

Vi valde att skaffa barn tillsammans, så låt oss välja det bästa för vårt barn. Vi kan i alla fall försöka. För allas skull.

Fotnot: Den 6 april medverkade Tilde Fröling i Opinion live

---

Texten har tidigare publicerats på Tilde Frölings blogg.