special

Abdul Monem Eezeddin

Han flydde från Homs via Libanon med fru och tre barn för att undkomma kriget. Nu bor de i Kramfors och har fått ytterligare en son här i Sverige.

Vi träffade Abdul första gången år 2016, då bodde han på ett asylboende. Han berättade då att han innan flykten kontaktade ett svenskt sjukhus och erbjöd att donera sin ena njure mot att de fick komma hit. De sa nej, och då visste Abdul att det var Sverige han ville till.

– Då visste jag att det var ett land som har respekt för människan, sa han då.

Han ser Sverige som sitt land nu.

När han först kom till Sverige var det svårt att kommunicera med andra, eftersom han inte kunde svenska och endast lite engelska. Han önskar att svenskaundervisningen skulle vara mer anpassningbar, att alla kanske inte behöver lära sig allt på en gång utan olika saker beroende på vad man behöver för att till exempel få ett jobb.

Han själv har lärt sig nästan all svenska han kan genom sitt förra jobb som snickare.

Han söker flera jobb varje månad men det är svårt nu under coronapandemin, och kanske också för att han saknar rätt utbildning. När han fått medborgarskap vill han gärna starta eget företag.

Han är väldigt glad att Sverige har system som hjälper dem som har det svårt.

– Om man till exempel inte lyckas hitta ett jobb får man hjälp för att kunna köpa mat och betala hyran.

Barnen trivs i Sverige. Ingen av dem har någon relation till Syrien egentligen eftersom de var så små när de lämnade landet. Abdul tror att det är bättre för barnen att växa upp i Sverige.

Han tycker att det är lite väl kallt i Sverige men i övrigt trivs han med allt. Det är frustrerande att inte få jobb, han vill betala skatt och bidra till samhället. Han känner flera andra som också har haft jobb innan men som förlorat dem nu under pandemin.

– Jag hoppas att de hittar en medicin mot covid, för allas skull, säger han.