special

#Syrien200

Raghad, 31, var gravid när kriget kom. Hon bodde i krigshärjade Aleppo med sin man. När paret bestämde sig för att lämna Syrien var det som att lämna dödens rike och känna solen skina. Det här är Raghads berättelse.

Mitt äktenskapliga liv sammanföll dessvärre med kriget. Jag trodde att kriget var ett mörkt moln som skulle dra förbi. Jag visste inte att det skulle bli så hårt, så galet. Jag förlorade mitt hem som jag hade inrett i minsta detalj. Lägenheten var det största jag och min man hade uppnått tillsammans.

Vi tvingades flytta för att undvika döden. Jag var dessutom gravid med min son, Essam. Han var mitt livs ljus, allt vackert som förde mina tankar bort från döden, förstörelsen och rädslan.

Varje dag blev kriget allt värre. Döden allt mer påtaglig. Jag visste inte om jag skulle vara rädd för min sons säkerhet, min mans eller min egen. Jag chockades av att många nära och kära i mitt liv dog. Min morbror till exempel, far till fyra döttrar. Han var på väg för att köpa mat till sin familj. Det var hans enda misstag. Ödet bestämde att en bomb skulle landa bredvid honom. Han dog omedelbart. Han lämnade oss med hjärtan gråtandes av sorg.

Jag försökte hantera mina sår och fortsätta vårt liv, min familjs liv. Men kriget gick inte att undvika. Jag led varje dag när min man gick till jobbet. När han var borta var jag rädd att en bomb skulle träffa mig och Essam när vi sov. Jag befann mig i dödens rike fram till dess att ljuset kom – utsikten att resa bort och söka asyl i Sverige.

Jag kände att solen åter skulle skina i mitt liv, jag kunde ana doften av ett nytt liv. Men vägen dit farlig. Valet stod mellan döden och ett nytt liv. Jag och min man bestämde oss för att leva på nytt med vår son. På en plats med trygghet, hopp och liv. Tacka Gud, vi nådde Sverige.

Vi lämnade Syrien i september 2015. Vår flykt gick genom Syrien, Libanon, Turkiet, Grekland, Makedonien, Serbien, Kroatien, Ungern, Österrike, och Tyskland.

Hela vägen var full av svårigheter, men allra svårast var att färdas till Grekland på gummibåten. Jag glömmer aldrig stunden innan vi steg på båten. Det kändes som om jag befann mig i en dröm. Jag började prata med mig själv, om vad som skulle hända mig själv, min man och vår son. Kommer vi att dö? Kommer något hända min son?

Jag hallucinerade och på vägen till båten kändes det som att okända människor förde oss in i det okända. Mina ben gick av sig själva. Som om det vore domedagen. Vi var antingen på väg till helvetet, eller till himlen. Antingen skulle vi drunkna, eller så skulle vi finna livet.

Vi steg på båten och jag valde att sitta i fören för att kunna se havet. Min man satt bredvid och höll hårt i mig och vår son. Han försökte skydda oss och skänka oss trygghet. Jag stängde mina ögon och hörde inget annat än motorns ljud. Jag var rädd att det kunde sluta i vilken stund som helst. Att vi skulle vara fast mitt på havet, utan räddning i sikte. Men tacka Gud, motorn stannade inte och vi kom fram till den grekiska ön efter en och en halv timme av rädsla.

Det bästa med flykten var att jag fick träffa många människor som var med oss på den svåra resan. Jag minns många fina detaljer. Som att sova utomhus i skogen och på gatorna tillsammans. Samt att dela mat och skratt sinsemellan. Skratt som kom av trötthet, av utmattning. Det tog runt femton dagar. Men det kändes som månader. Resan och människorna jag delade den med blev oförglömliga minnen.

I början så tänkte jag inte på att fly till något särskilt land. Bara att jag ville bort från kriget. Jag ville bara känna trygghet och säkerhet. Men under resan så hörde jag människor prata om fördelarna med olika länder. Någonting drog mig till Sverige. Jag fick höra att Sverige var kallt och hade en lång vinter med långa nätter. Men jag svarade att jag gillar både snö och natten.

Min man försökte övertala mig att vi skulle stanna i Tyskland. Men jag log och sa att Sverige är speciellt för mig. Det kändes som att ett fint och bra liv väntade mig där. Ett liv som kompenserar det jag hade i Syrien. Så vi fortsatte mot Sverige och fick uppleva något bättre än vad vi hade hört och förväntat oss. Tack till Sverige för att ni tog emot oss och gav oss åter känslan av trygghet och säkerhet.

Jag var jätteglad när jag till slut kom fram i oktober 2015. Det hade varit en lång, hård och utmattande resa. En kvinnlig säkerhetsvakt från hamnen i Malmö mötte oss. Hon log och sa "jag hoppas ni får det bra här i Sverige". Hon sa att hon hoppades på att vi kommer att få stanna och bli effektiva medborgare som alla andra svenskar. Då kände jag en enorm glädje. Hoppet och drömmarna växte.

Jag visste inte att det skulle vara så pass vackert här. Jag var lite rädd att folk inte skulle acceptera oss, men förvånades av ett varmt välkomnande. Folk visade att de ville lära känna oss. Deras leenden ville inte lämnade deras ansikten.

Jag trodde att jag skulle less på vintern och snön, men jag blev förälskad i den. I trädens utseende när de kläddes i vitt. Jag har aldrig sett ett vackrare land i mitt liv. Ett land som blir som en brud som klär sig i vit skrud under en lång tid. Och blir ungt igen på sommaren. Du är vacker i alla dina säsonger. Verkligheten överträffade förväntningarna.

I dag bor vi på ett asylboende i Umeå. Det är beläget i ett fint område med otroligt vacker natur. Det är väldigt lugnt och tyst. Boendet är fint, som ett hotell. Jag och min man och vår son bor i en avdelning där vi har fått två rum och ett badrum. Det allra viktigaste är hur personalen behandlar oss som en del av deras familj.

Jag saknar allt i mitt hemland. Jag bodde ju där hela mitt liv. Jag tillbringade dagarna på jobbet och på universitetet, och umgicks med vänner. Familjen var mycket viktig för mig. Det finaste jag minns var tryggheten. Att kunna gå och komma hem som man ville utan att vara rädd, eller orolig för dem man älskar. Som alla andra tjejer var jag ute på äventyr med mina vänner. Jag kunde leva gott på min inkomst när priserna var drägliga.

Jag saknar mina vänner, familjen och släkten. Särskilt mina föräldrar. Jag kan inte acceptera att jag är så långt ifrån dem. Min far är den största sorgen i mitt hjärta. Jag vet inte hur jag ska hjälpa honom, eller återgälda ens en bråkdel av det han gett mig. Jag är långt bort från honom, där han befinner sig i krigets land.

Han har fått en tumör i huvudet. Cancern har gjort honom utmattad och tagit all hans styrka och fokus. Det sorgligaste är att jag fick reda på sjukdomen först när jag var i Sverige. Jag lämnade honom när han var helt frisk. Mitt hjärta går i bitar när han frågar mig "Varför lämnade du mig, när jag är sjuk, min enda dotter?" Mitt enda svar jag finner är att det här var ödet. Mitt hjärta blöder och ögonen fylls av tårar. Jag kan inte åka dit och vara vid hans sida. Jag kan inte heller ta honom hit.

Jag talar med min mamma varje dag för att stämma av hur han mår. Kriget orsakade cancern, som växer för varje dag som går. Den äter upp en del av hans minnen, fokus och styrka för varje dag som går.

Svenskar försöker på alla möjliga vis att introducera nyanlända till sitt land. Jag har fått en vän bland personalen på asylboendet. Men det finns ett hinder. Att man inte kan kommunicera med varandra då man inte kan språket. Sverige borde göra det lättare för nyanlända att lära sig språket. Många sitter och väntar väldigt länge på sitt besked om asyl, utan att få möjligheten att lära sig det nya språket. Då blir man rädd, och det blir svårare att integreras. Jag önskar att man kunde anstränga sig mer för att förkorta väntetiderna.

Jag vill gärna fortsätta mina universitetetsstudier. Jag hade bara fem kurser kvar av min utbildning i ekonomi. Jag kommer att klara det och jag kommer jobba och bli en effektiv medborgare. Jag vill ge tillbaka en liten del av det jag fått i stöd och hopp av Sverige.

Jag vill bo kvar i Umeå. Det är den första staden jag lärt känna i Sverige. Här har jag upplevt kärlek, värme och trevlighet. Jag har sett hopp och ljus för framtiden. Det är en fin stad med vacker natur. Vi har träffat många människor och besökt fantastiska platser.

Min största oro är att det enkla och sköna livet i Sverige kommer få mig att glömma att åka tillbaka till mitt hemland. Det finns ingen som inte önskar att återvända till sitt hemland och fortsätta sitt liv där. Men när jag har får en bra inkomst och en fin utbildning till mina barn här kan det bli svårt att återvända. Men jag ska besöka Syrien.

Tryck på bilden nedan för att se hur Raghad har det idag.

SVT Datajournalistik

Publicerad 3 oktober 2016

Uppdaterad 30 december 2020