Jörgen Persson har en lång karriär som till och med är i nivå med Jan-Ove Waldners. 1980 möttes de i UEM-final och 15-årige Persson vann mot sin ett halvår äldre kompis.

I Shanghai Gymnasium blickar Persson upp mot en jättelik VM-banderoll och ser bland alla kinesiska tecken talet 48.

-VM nummer 48. Det här blir mitt tolfte – jag har varit med i en fjärdedel av alla VM, säger han med en begrundande min.

Jörgen Persson vet hur han ska hantera problematiken med att hitta ett ”civilt” liv efter en karriär som varat i åtminstone 25 av hans 39 år. Under VM skriver han på kontraktet som gör honom till tränare i Qatar. Till sex ungdomar från oljestaten på den arabiska halvön. På ett nytt idrottscenter med flera idrotter kallat Aspire.

Det är två tyskar som håller i satsningen och då Jörgen Persson semestrade i Qatar i julas knöts kontakten. Och familjen, norska hustrun Madelaine och Oliver, snart 12, och Emelie, 10, är med på noterna. Den 1 september lyfter flyttlasset till Doha.

-En sån här chans gör det lättare att sluta. Vi har väl tänkt tre år till att börja med. Jag har rest ofantligt mycket under åren, nu får jag tid med familjen. Och det blir en test för mig också. I alla år har jag jobbat för mig själv, nu ska jag lära andra.

Flygande tillvaro

Persson har fört en osedvanligt kringflackande tillvaro de senaste åren. Mellan familjen och villan i Holmenkollen, träningskompisarna ”hemma” i Halmstad, spelet i inbjudningscirkusen i Japan och i vinter även Bundesligaspelet i Plüderhausen.

-Det känns som om man sitter i flygstol jämt, säger han.

Nu har flyget gått till den sista stora turneringen. Och den gamle världsmästaren har landat med tillförsikt.

-Jag vet att jag fortfarande kan slå vem som helst.

-Det jag känner nuförtiden är att jag har svårare att hålla fokus i matcherna. Jag kan spela otrolig pingis, så kommer nån skitboll.

I sitt första VM, 1987, var Persson oseedad. Så även i sitt sista. Ändå har han fått något av en drömlottning.

-Ja, bara en kines på min kvartshalva. Och Liu Guozheng slog jag ju i kvarten i Sydney.

Minnesvärt EM

Då, i OS 2000, var Persson i toppskick. Men blev förkyld och åkte ut i semifinal. 1991 var inte så illa heller, då han tog VM-guld och fick revansch på J-O Waldner efter finalen 1989.

-Men EM 1986 var nästan roligast, jag var femma i laget och vann EM-guld i singel och vi vann även lag och dubbel.

Vad är det då som gjort dig till en världsspelare, och i så många år?

-Jag har gåvan och har utnyttjat den. Jag har envishet. Som spelare är jag komplett, kan spela mot alla, har bra både offensiv och defensiv. Och så har jag bra nerver. Det var nog bra att jag vann min första stora final, EM -86, jag var inte ens 20 år då.

Pressad på svagheter i arsenalen svarar han:

-Serven. Skulle jag ha haft hans serve så skulle jag ha vunnit ett OS – och ett VM till, säger han och nickar mot Jan-Ove Waldner nere i hagen.

-Och titta, där är ju min tränare från lägret i Kina när jag var 15 år. Jag var 15 år och tränade pingis i Peking i fyra veckor. Det var kul. Han hette Li tror jag och körde samma övning då, säger en leende Persson och pekar mot en hage där en medelålders man mattar bollar ur en korg mot en ung kinesiska.

Snart har han själv samma syssla.

TT