Det var en fantastisk söndagskväll i Madrid i början av mars. Sanna och Jenny sprang ifrån Europaeliten på 60 meter häck – och rakt in i det svenska folkets hjärtan.
-Kalendern har fyllts av att diverse uppdrag, sådant som varit inskrivit i kontrakten tidigare men som de aldrig brytt sig om att utnyttja. Man har fått lära sig att säga nej. Det är lätt att man är lite för snäll, säger Jenny när TT träffar tvillingarna under ett träningsläger i italienska Formia.
Syster Sanna har också märkt att blickarna dröjer sig kvar oftare än tidigare.
-Man är mer igenkänd, man ser ju att folk tittar mer än tidigare. Det är absolut inte så att jag känner mig utstirrad, men det märks ju om det är någon som håller kvar blicken extra länge.
Fina minnen
Guldmedaljen hon vann i Madrid har Sanna stoppat undan någonstans i lägenheten hemma i Falun.
-Jag behöver inte titta på medaljen för att komma ihåg hur härligt det var.
Det är ju i huvudet allt sitter, i minnet och i hjärtat. Skönast var när jag gick över mållinjen, då jag tittade åt vänster och tittade åt höger...och ingen annan var där. Det var skön känsla. Men också tiden, att jag sprang så himla fort.
Susanna vann finalen på världstiden 7,80, syster Jenny var tvåa på 7,99. Jenny var dock snabbast i försöken med 7,92. Tider som skvallrar om att det borde gå riktigt fort när distansen på 100 meter och häckarna några fler.
-Men jag är ingen statistiktjej. Jag har ingen aning vad 7,80 betyder på 100 häck, eller tvärtom vad mitt utepers 12,67 motsvarar på 60 häck. Jag sätter inte upp några tidsmål, jag ska bara bli bättre, säger Sanna.
-Om man sätter upp tider så begränsar man sig bara, då kan man bli nöjd om man gjort en tid, säger Jenny, som har 12,88 som personligt rekord på 100 meter häck.
Blivit starkare
Sedan årsskiftet har systrarna Carolina Klüfts tränare Agne Bergvall som sin egen ”slavdrivare”.
-Jag har inte tränat ned mig på det här viset innan, så det ska bli spännande att se hur det funkar, säger ”Sanna”.
-Vi har ju bytt både upplägg och tränare, så man måste nog vara medveten om att det kan gå risigt ett tag innan kroppen har fattat vad det handlar om. Men jag är ju ingen pessimist, själv tror jag det kommer att gå bra. Det känns som det.
Hur bra det känns får man en föraning om på lördag, då tvillingarna gör utomhusdebut i norska Tönsberg. Då blir det löpning utan häckar, 100 och 200 meter.
-Då är det bara sprint, det är en träningstävling för att komma igång, säger Sanna.
Glad för skadan
Förra året kom hon inte ens igång. Sanna blev lårskadad tidigt på säsongen och blev inte frisk förrän någon vecka före OS i Aten.
-Visst var det skitdumt att jag vara skadad och missade nästan hela säsongen, men det blev ju hur bra som helst ändå. Jag tror jag har lärt mig mycket mer av att ha den säsongen än att ha en vanlig säsong. Nu känner jag igen varningssignalerna för en muskelbristning, avslutar Sanna.
TT