Sverige hade det bästa laget hittills på pappret.

Det skulle inte räcka, det visste både spelare och ledare. Det skulle krävas något mer. Något som lågt rankade nationer med få eller inga framgångar i mästerskaps-sammanhang måste forma till ett framgångsrecept för just den här sammansättningen av människor. Just den här gruppen.

Sverige hade ett svajigt kval. Det inleddes för snart två år sen men mynnade trots allt ut i EM-slutspelet i Riga och Belgrad. Sverige vann en match av tre i gruppspelet och imponerade sen i åttondelsfinalen mot Lettland. För att bli fullständigt utspelat i första matchen här i Belgrad för mindre än två dygn sen.

Det var en kvartsfinal som smärtsamt tydligt visade på skillnaden i Europatoppen i basket. Om den högt rankade nationen, i det här fallet hemmanationen Serbien, spelar sin bästa basket och den lågt rankade gör precis tvärt om är skillnaderna oöverstigliga för ett lag som Sverige.

Ni vet hur idrottare i alla tider sagt: ibland är det bra att nå botten. Sverige ville inte komma ut som förlorare utan inställning och utan vilja ännu en gång. Den känsla av underprestation som vilade över kvartsfinalen i torsdags var för tung.

Ibland är det bra att nå botten. Idag spelade Sverige som en mindre nation med det hittills bästa laget på pappret måste göra. Med hjärta. Med aggressivitet. Med passion och med blicken fast riktad mot hämnd på sin egen otillräckliget.

Ryssland fick betala priset för Serbiens framgång.

Att få vara på plats och bevaka stora idrottshändelser är en av det jobbets stora fördelar. Det kommer alltid ner till människor, deras upplevelser och enskilda öden. Allt jobb som ligger bakom en prestation komprimerat till känslorna här och nu när en stor, kanske livslång dröm faktiskt blir verklighet.

Sverige gjorde det som inget svensk landslag gjort tidigare – slutade femma på EM. Femma. Och säkrade OS-kval. Det är en historisk dag här i Serbien. Naturlagarna skälver fortfarande.

Belgrad 06.07.2019