Söndagen den 10 april, det är årets högtidsdag cykelvärlden. Eller helvetet. Den 114:e upplagan av Paris-Roubaix – en av de största, mest prestigefyllda och mest mytiska cykeltävlingar som finns – ska gå av stapeln. Inget annat race är riktigt som det. Från den ovanliga målgången i utomhusvelodromen i Roubaix, till jakten genom Arenbergskogen, till de gamla duscharna vid målet, där alla vinnare får en plakett med sitt namn uppskruvad vid vars ett bås.

Magnus Bäckstedt hade som barndomsdröm att delta i tävlingen. Han lyckades vinna den 2004 – en av de största svenska idrottsprestationerna någonsin.

– Det var ju den största tävlingen som fanns på året. Jag var fascinerad av den redan som 15-, 16-åring, satte upp planscher på rummet hemma i Linköping. Sedan märkte jag direkt att jag var bra där. Jag blev sjua första gången. Och då tänkte jag att ”det här kan jag vinna, det här ska jag vinna”, säger han när SVT Sport ringer upp.

– Det var nästan fanatiskt. Det var ett jagande för att allt skulle sitta rätt just den dagen.

”Gamla krigsvägar”

Paris-Roubaix kallas för ”l’enfer du Nord”, helvetet i norr, och det är ett namn med en svart bakgrund.

– Det är gamla krigsvägar som de åker på. Det finns så mycket historia bakom. Det är det som gör hela tävlingen väldigt speciell för mig, säger Bäckstedt.

Benämningen härrör från 1919, året efter att första världskriget tog slut. Tävlingsarrangörerna gav sig ut för att se vad som fanns kvar av vägarna i Nord-Pas-de-Calais, regionen i Nordfrankrike på gränsen till Belgien, där tävlingen går. Vad de såg beskrevs i tidningen l’Auto:

”Vi tar oss in i centrum av slagfältet. Det finns inte ett träd, allting är jämnat med marken! Inte en kvadratmeter som inte har vänts upp och ner. Ett granathål efter ett annat. Det enda som står upp på den här brända jorden är korsen, med sina band i blått, vitt och rött. Det är ett helvete!”

Lagom knaggliga vägar

Dagen innan vårklassikersäsongen skulle sätta igång på allvar i Belgien i år hände terrorattenatet i Bryssel. Några dagar senare dog en cyklist efter att ha körts över av en motorcykel i tävlingen Gent-Wevelgem. En annan dog strax efteråt av en hjärtattack under ett lopp.

– Man får lite mer perspektiv på livet när det både händer sådana här saker i samhället, och folk dör i krascher också, sade svenske Jonas Ahlstrand.

Ahlstrand skulle ha varit den ende svensken i Paris–Roubaix, men träffades av samma motorcykel som Antoine Demoitié som dog. Det var fem dagar efter att svensken hade bestämt sig för att ta bilen till tävlingarna i Flandern istället för att flyga som var planerat, och därmed undvikit attentatet på Bryssels flygplats.

Cykelsporten har delvis tunga veckor bakom sig, men nu för tiden är helvetet av ett betydligt mindre allvarligt slag än under världskrigens slagfält. Det som gör Paris–Roubaix så extremt är kullerstenarna. En liten sammanslutning, Les amis de Paris–Roubaix, Paris–Roubaix vänner, sköter sedan 1977 om de knaggliga vägarna året om. Under tävlingens 257,5 kilometer ska cyklisterna ta sig över 27 stycken kullerstenssektioner. Sammanlagt är det 52,8 kilometer pavé, som det kallas på cykelspråket franska.

”Många gånger farligt”

– Det är de som gör det så jäkla jobbigt och svårt, och också många gånger farligt, säger Bäckstedt.

I Paris-Roubaix är det inte vilken kullersten som helst, utan sekelgamla lantliga vägar mellan åkrarna, precis lagom omskötta och skyddade resten av året, så att de fortfarande ska vara ojämna och jobbiga att cykla över. Som förr.

– Om man tänker sig en mountainbike över riktigt skakiga rötter i en skog, och så tävlar du 53 kilometer över sådant. Normalt sett så tänker man inte på en landsvägscykel över sådant underlag, utan en mountainbike med sin dämpning, säger Bäckstedt.

Det finns många klassiska bilder på helt lertäckta cyklister som tar sig i mål i Roubaix, och risken – eller chansen – finns att årets tävling blir en relativt blöt och lerig historia. Men oavsett väder är det en påfrestning som få andra att cykla så långt över kullerstenssektionerna.

”Värst efteråt”

– Det är oerhört svårt att beskriva hur det är. När man sitter på cykeln där är det inte så farligt, det är sviterna efteråt som är det värsta. Det tar nog två veckor efter Paris–Roubaix innan man är hundra igen. Och då är det armar, axlar, resten av kroppen som svider. Benen är okej, de använder man ju i alla andra tävlingar resten av året också, säger Bäckstedt.

Han själv studerade tävlingen på film, åkte banan många gånger för att kunna den i detalj, testade material noggrant.

– Det var ett sätt för mig att förbereda mig. Lära mig varje kullerstenssektion, hur de exakt såg ut. Hur de bästa linjerna var. Även om det rasslade och skakade så in i helvete ändå, så fanns det en linje där det var lite bättre.

”Vackraste i världen”

En av de mest färgstarka beskrivningarna av hur Paris–Roubaix är stod holländaren Theo de Rooij för 1985. Han ledde tävlingen solo under en stund, men tvingades senare bryta på grund av en krasch. Efteråt intervjuades han av amerikansk tv, och sade:

 – It’s a bollocks, this race!

– Man jobbar som ett djur, man har inte tid att pissa, man kissar på sig. Man åker i lera, såhär, man halkar… Det är bara skit.

Följdfrågan var: ”kommer du tillbaka nästa år?”

– Självklart, det är den vackraste tävlingen i världen.