En sommar blir speciell beroende på vem som betraktar den.
Säger du ”EM 2004” till svensken talar han om klacksparkar och konstnummer, om stolpträffar och straffläggningar som borde ha slutat på ett annat sätt. Vänder du dig till en grekiska doppar hon penseln i guld och visar hur verkligheten målades i drömmarnas färger.
Och tysken?
Flopp. Fiasko. Förtvivlan.
Ett urvattnat, urholkat Tyskland spelade oavgjort mot Lettland och åkte hem, såg sig själva i spegeln och undrade om felet kom inifrån eller utifrån. Frågan var ställd. Svaret landade rakt i famnen på en gammal landslagsanfallare.
Förändringen
Efter uttåget ur EM presenterades Jürgen Klinsmann som ny förbundskapten. Han hade flyttat till USA och gillat vinnarmentaliteten, återvänt till hemlandet för att peka på framrutan. Allra först tog han dock en titt i backspegeln.
Det tyska landslaget har alltid handlat om fysik och frenesi, om raka rör och raka linjer, men när fotbollståget tuffat vidare mot moderna destinationer hade Tyskland tappat sin biljett och blivit kvar på perrongen.
Klinsmann? Tja, där förloraren nöjer sig med en ursäkt letar vinnaren efter en väg.
Arbetet med att förändra tysk fotboll från grunden var redan igång, startade efter att vinstmaskinen hackat i EM 2000. Nu såg Klinsmann till att påskynda processen. Fabriken började producera talanger programmerade med andra egenskaper än tidigare. Marco Reus och Mesut Özil kunde inget om tacklingar, men allt om dribblingar. Manuel Neuer var lika mycket back som målvakt, och kanske sammanfattas förändringen bäst av förre Leverkusen-tränaren Robin Dutt.
– Om Mats Hummels spelat fotboll 1982 hade vi använt honom som offensiv mittfältare. Nu är han mittback.
Det där tåget som glidit iväg? Tyskland väntade på nästa, fast beslutna att ta upp kampen med brasilianska bolltrollare och argentinska artister. Längst fram i ledet gick Jürgen Klinsmann och i händerna höll han förändringens fackla.
– Jag klargjorde att jag bara skulle ta det här jobbet om jag fick ett blankt kort att göra vad jag ville med. Skulle jag inte få den garantin hade jag inte accepterat.
*
Ungefär tio kilometer öster om floden Rhen ligger staden Essen. Skylten mittemot centralstationen har i dag bytts ut, men är fortfarande ihågkommen.
”Välkommen till rikets vapensmedja.”
I skarven mellan 1500- och 1600-talet fick Essen sin stämpel, tillverkade över tiotusen gevär och pistoler. Den 11 januari 1996 satte man ihop ytterligare ett vapen. Där och då föddes Leroy Sané.
Pappa Souleymane var landslagsman för Senegal och skyttekung i tyska andraligan, mamma Regina hade tagit OS-brons i rytmisk gymnastik 1984.
Hermann Heroven, akademichef för Leroys första klubb Wattenscheid 09, är därför inte förvånad.
– Det är en riktig idrottsfamilj. Pappan är snabb och kraftfull, mamman en delikat gymnast. Tillsammans är det självklart att de kan skapa något som är så genetiskt speciellt, något så magiskt som Leroy.
Sané brukade tvinga ut pappa för att stå i mål, förvandlades i fantasin till Ronaldinho och Messi, och flyttade som nioåring till ett Schalke 04 som lärt sig allt om talangutveckling.
– Jag ville inte bli… Astronaut. När jag var 16 och 17 gick jag inte på fester. Min enda hobby var bollen.
*
Det var inte så att Tyskland sålde sin själ, att man skyfflade undan de mest utmärkta av utmärkande egenskaper. Klinsmann såg bara till att paletten hade fler färger.
Han hämtade in amerikanska hjälptränare som lärde ut yoga, föreläsare som talade om annat än mittcirklar och målstolpar. Spelarna skulle älska rampljuset, inte gömma sig i skuggan.
Framme i hemma-VM 2006 stod 80 miljoner tyskar med linjaler, redo att mäta hur långt Klinsmann kommit.
Sex minuter in i matchen klev Philipp Lahm, den nya generationens ytterback, in i banan med bollen limmad vid fötterna. Ett skruvat skott senare hade han brutit dödläget och blåst liv i en hel nation.
Tyskland nådde bronsfinal den sommaren. Bastian Schweinsteiger hattrick-hamrade in tre spikar i en portugisisk kista och Jürgen Klinsmann hyllades för att ha lyst upp vägen till framgång.
*
Sané hade precis blivit myndig när han signerade sitt första professionella avtal med Schalke – och sedan gick allt så fort både på och utanför planen.
En flygande fantom svävade in över Bundesliga-bygden, utsågs till årets nykomling 2015, valde bort spel i franska landslaget och sommaren därpå såldes han till Manchester City för en halv miljard kronor.
En trög inledning senare är Sané självskriven i startelvan.
Från vapensmedjans stad har han likt en gevärskula avfyrats rakt in i Premier Leagues historieböcker, lagt en löpning med en topphastighet på 35,48 kilometer i timmen – ligans snabbaste någonsin.
Han har fått engelsmännen att höja på ögonbrynen, gett Pep Guardiola en extra dimension i offensiven, och snart ska han spela VM, attackera längs ena kanten och försvara ett guld som en sorts symbol för det nya Tyskland.
*
När Klinsmann tackade för sig gick taktiktavlan över till assistenten Joachim Löw. Vi kan berätta hela historien, men nöjer oss med att citera Löw själv.
Han basar över ett landslag som är regerande världsmästare, som kastade in ungtuppen Mario Götze i finalernas final och såg honom göra underverk i förlängningen, och ändå glömmer inte förbundskaptenen var allt började. Tungviktare som Oliver Bierhoff och Matthias Sammer har också bidragit till att Tyskland studsat upp igen, men Löw lyfter fram en särskild centralfigur.
– Jürgen Klinsmann la grunden och vi fortsatte på den inslagna vägen. Med honom inleddes en ny era. Han hämtade in nya ledare, psykologer, fystränare från USA. Det var drastiska förändringar som var oerhört viktiga.
Och utan förändringarna? Utan fler färger på paletten?
– Då hade vi aldrig kunnat skörda dessa framgångar.
En titt i spegeln, en vilja att förändra sig. Tyskland har styrt in på rätt spår igen, toppar Fifas världsranking, kan skicka ut två startelvor som båda hade varit kandidater till att vinna VM. I en av dem finns Leroy Sané. Det är ännu oklart i vilken.
– Med tanke på min säsong ser jag mina startchanser som goda. Och jag tror att vi kan slå alla. Vi är regerande världsmästare. Vårt mål är att vinna guld igen, säger Sané.
Förändringens fackla har redan tänts. Nu återstår förädlingens. Att vinna en titel är svårt, att försvara den är ännu svårare. Står man på toppen finns ju bara en väg ner – om man inte står kvar.
Tyskarna åker till Ryssland under ledning av en förbundskapten som ska följa upp sitt guld med ett guld, och som hyllar en spelare som är ett förträffligt exempel på tysk fotbolls förvandling.
– Leroy har något exceptionellt. Han kan verkligen göra skillnad med sin fart.
En sommar blir speciell beroende på vem som betraktar den – men också beroende på vem man betraktar.
Titta därför lite extra på när en flygande fantom gör entré.
Titta på Leroy Sané.
– – -
SVT Sport räknar ner till VM med ett dokument varje söndag. Under faktarutan hittar du alla.