• Viktigt meddelande:

    Information om skogsbränder på flera platser i landet Läs mer

Hoppets fotboll rullar i Turabdin

På historisk mark och bland kyrkor och kloster skickade kristna assyrier iväg en boll. I tjugotvå år har man sett den rulla över Turabdin, som ett litet ljusklot i mörkret. SVT Sport var på plats i Gudstjänarnas berg, i sydöstra Turkiet, för att titta på en turnering och tala med en präst som spelar fotboll.

Strålkastarna är tända. Tolv spelare kliver in på konstgräsplanen, delar upp två lag under en förtrollande stjärnhimmel i Midyat. Lite extra fokus ligger på mannen i svarta träningskläder.

Fader Isak Ergün har hunnit fylla 46. Assyrierna (som även kallas syrianer) känner honom som prästen i den här småstaden, men just i kväll har han snurrat ihop skosnörena och intagit en anfallsposition på konstgräset.

Timmen senare slår sig spelarna ner för att dricka en kopp te. Fader Isak har knoppat in fem mål, det ena via en läcker klackspark, och tackar för sig.

– Jag har inte spelat på ett år. Problem med knät, säger han och trycker på gasen i sin svarta Ford, vinkar till en man med solbränna.

– Det där är Shikri. Honom kan du prata med på söndag under turneringen.

Och med prästen själv? Med honom lägger vi det större pusslet. För att förklara hur en fotbollsturnering kan skänka glädje måste man förstå vad sorgen bottnar i.

Fader Isak Ergün efter en träning. Foto: Nemrud Kurt.

”Varje vinter har sitt slut”

För 103 år sedan gick startskottet för ett folkmord i skuggan av första världskriget. Armenier och greker föll offer. Flera hundratusen assyrier också. De mördades och våldtogs när mörkret vaknade till liv, och i dag lever bara tvåtusen assyrier kvar här i sydöstra Turkiet, i Turabdin.

Turabdin betyder Gudstjänarnas berg och är ett högland som fått sitt namn tack vare det stora antalet kyrkor och kloster. Många är byggda bara några århundraden efter Kristus på forntida tempel, när den nya läran knuffade undan den gamla.

– Vi är områdets ursprungsbefolkning och har funnits här i 5 000 år. Framför allt under folkmordet 1915 gjordes ett försök att utrota oss, men vi lever fortfarande. Vi är här.

Fader Isak har slagit sig ner vid sitt bruna skrivbord framför en enorm bokhylla. Hustrun serverar te. Barnen är i skolan.

– Många byar häromkring är tömda. Folkmord, förtryck. Utvandringar. Men vi lever i hopp om att världen räcker till för alla, att ingen ska behöva döda någon för att själv leva, att markerna som färgats röda av våra martyrers blod ska vaktas av överlevarna. Varje vinter har sitt slut. Våren kommer.

På andra sidan gränsen, i Irak och i Syrien, rasar krigen fortfarande. Lever ni i rädsla här?

– När IS attackerade Mosul för ett par år sedan fanns en rädsla. Vi gick knappt ut och när vi gjorde det var vi rädda. I dag… Det är okej. Det enda vi vill är att leva i fred.

Deyro du zafaran (saffran-klostret) är ett av världens äldsta kloster. Foto: Nemrud Kurt.

”Det var återigen dags”

När söndagssolen stiger över Midyat vallfärdar assyrier från olika håll till fotbollsplanen. Den här gången finns inga tända strålkastare – och inte heller en präst på topp.

Fader Isak har fått förhinder. Han har två dop att utföra. Vissa plikter är viktigare än andra, och laget klarar sig ganska bra ändå. Midyat Mor Abrohom utklassar Arkah med 11-0 och den lille trollkarlen Gabriel drar kaninen ur hatten så ofta att publiken tappar räkningen.

– Han har fått sin spelintelligens från mig, säger pappan med självsäker röst och en cigarett mellan fingrarna.

Domaren blåser i gång nästa match. Samtidigt kommer Shikri Aktas fram för att ta upp tråden. Han är lärare i det anrika klostret Mor Gabriel och tillhör kommittén som arrangerar turneringen.

– Det här är den tjugoandra upplagan. 1996 spelades den första och sedan tio år tillbaka är vi ett gäng som tagit över stafettpinnen från föregångarna. Turneringen arrangeras varje år, så länge det inte finns några oroligheter.

Har ni tvingats ställa in något år?

– Både 2016 och 2017. Det fanns sannerligen en rädsla här i området. Men i år var det dags att återigen samla folket och spela och glädjas ihop. Folk kommer från närliggande byar, härifrån eller hela vägen från Mardin. De bildar lag, sparkar boll och gläds tillsammans.

En tioårig pojke med blå ögon kommer springande med två fyrkantiga paket vatten. Han heter Mushe och är son till prästen, räcker över vattnet och löper iväg för att spela på andra sidan.

En bit bort skrattar några småflickor med en boll vid fötterna. På plaststolar turas äldre män om att skrika instruktioner till förvånansvärt lyhörda spelare.

– Gruppspelsmatcher åtta söndagar i rad, sedan semifinaler och finalen. Det här är en turnering som ger oss möjlighet, berättar Shikri.

Möjlighet att…?

– Vi är några stycken som brukar spelar ihop någon gång i veckan, men turneringen är en annan sak. Det finns ingen annan aktivitet som förenar folket här i Turabdin, inget annat man gör tillsammans på det här sättet.

Ett av lagen som deltog i turneringens första upplaga, 1996. Isak Ergün tvåa från höger (stående). Foto: Privat.

Satsar på skolan

Nog kan fotbollen förbanna, förtrolla och förena. Men allra mest kan fotbollen erbjuda en väg ut ur mörkret, få människor att drömma sig bort till ett grönt fält med vita linjer.

Fader Isak vet. Hans son Narsay har precis fyllt femton och i pojkens garderob ligger tre tröjor med Cristiano Ronaldos namn på ryggen. Men sporten är sekundär. Verkligheten väger tyngre.

Snarare än att bli fotbollsspelare kommer Narsay att satsa på skolan. Tre gånger har han blivit utsedd till Turkiets bäste student för sin ålder. Nu sitter han på en soffa i vardagsrummet, sneglar på Fenerbahces laddade möte med Besiktas på tv:n, men i första hand hjälper han lillasyster Aftuniya med läxan.

– ”Fener” har med sig 2-2 från första matchen. Och nu åkte Pepe på en utvisning, så det ser ljust ut, förklarar Narsay.

Hans moster bor i Sverige. Han har full koll på Zlatan Ibrahimovic, men favoritlaget är Fenerbahce. Därför blir Narsay frustrerad bara minuterna senare, när matchen avbryts på grund av skandalscener på läktaren.

– Det kan bli så att Besiktas tilldelas segern med 3-0, säger han och suckar.

Sedan rycker han på axlarna, som för att säga att det finns viktigare saker i livet än mittcirklar och målstolpar. Pappa prästen håller med. Han sitter i ett annat rum, varvar ner efter en lång söndag.

– Om det kan vara krävande med sju barn?

Fader Isak skrattar lättsamt åt frågan.

– Ett jobb är också krävande. Lägger man ner tid på att jobba och få lön kan man lika gärna lägga ner tid på sina barn och skörda frukten av dem i framtiden.

I det här ögonblicket är han inte fotbollsspelare, utan präst och familjefader, en av tvåtusen som vägrat lämna sitt historiska hemland. Han gör en gest mot fönstret. Långt därborta lyser den gröna konstgräsmattan. Strålkastarna är tända. Ljuset glimmar i mörkret.

– Det finns områden som är tryggare, platser som är varmare och fält som är grönare. Men Turabdin är vårt hem. Här ska vi leva för alltid.

– – –

Söndagen därpå gjorde fader Isak två mål i Midyat Mor Abrohoms nästa gruppspelsmatch. Foto: Privat.

Från forntid till nutid

Visa

Assyriernas tideräkning startade för 6768 år sedan. Deras imperium föll år 612 före Kristus. I dag är folket utspritt över hela världen. Det bor cirka 150 000 assyrier i Sverige. En del väljer att kalla sig syrianer.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer