I strålkastarljuset skimrade Virgil van Dijk, han som klivit in och täppt till alla luckor, men det var någonting med leendet. Han vandrade runt på planen med sina lagkamrater, höll Champions League-pokalen i ett fast grepp, men såg mer lättad än lycklig ut. Det gjorde Jürgen Klopp också. Liverpool hade vunnit. De hade slagit Tottenham och var bäst i Europa 2019 – men var de framme i den gyllene himlen? Inte riktigt. Inte än.
Förra årets titel blev en bekräftelse för Klopp. Han har snubblat på mållinjen med Dortmund och Liverpool, och när han nu orkade hela vägen fram kunde ingen argumentera för att den sympatiske, snillrike tränaren också var en vinnare. Ändå saknades något.
Ända sedan 1990 har Liverpool stapplat fram i Premier League-öknen, törstat efter titeln. Jag besökte staden för två år sedan och under en guidad tour på Anfield klargjorde guiden vad som gällde:
”Europa i all ära, men ligatiteln väger så mycket tyngre. It's been so long...”
Klopps förvandling
Motgångarna har varit många. För sex år sedan halkade Steven Gerrard och såg Chelsea springa in ett mål som dödade hans drömmar. Förra säsongen tog Liverpool 97 poäng, forcerade in 89 mål, förlorade bara en match – och slutade tvåa bakom Pep Guardiolas malande maskin från Manchester. Jakten har gått vidare. Supportrarna har stått kvar och skrålat, sjungit den där sången om att man aldrig går ensam.
”You'll never walk alone” handlar om att hålla huvudet högt i mörker och storm, att gå vidare med lärkans silversång ringande i öronen. Med hopp i hjärtat. Fram till 2015 var Liverpool ett nästan-lag, en klubb som visserligen är en av Englands största genom tiderna men som behövde rätt man på rätt plats.
Klopp klev in och började lägga bitar i sitt pussel, slussade in Alisson Becker mellan stolparna, fick ut maximalt av ett inte så namnkunnigt mittfält, frigjorde energin ur världens numera bästa ytterbackspar och formade kontinentens mest fruktade anfallstrio.
Sedan ankomsten har Klopp rustat defensiven, träffat rätt i värvningarna, återställt ordningen på Anfield som en plats där gästerna inte får vinna. Han har lagt fokus på kosten och på fasta situationer, betonat vikten av ett ”god morgon” och att plocka efter sig vid matbordet. Detaljerna och helheten, helheten och detaljerna. From doubters to believers. Bäst i Europa. Bäst i världen. Men inte bäst i England.
Det betydde mycket att de vann Champions League i fjol. Ändå var de inte framme förrän nu.
Värdiga vinnare
En pausad Premier League-säsong har återupptagits och tidsfrågan är besvarad. När Liverpool nu säkrat titeln finns inga frågetecken att räta ut, inga tvivel om att spelarna i Europas främsta fotbollslag har blivit profeter i sin stad.
Där finns Mohamed Salah och Sadio Mané, bärande i brytningen av en trettioårig förbannelse, och där dansar Trent Alexander-Arnold och Andy Robertson som pojkar och män. Jordan Henderson har bindeln runt armen, Bobby Firmino har använt jaget för att underkasta sig laget, Fabinho är bläckfisken han värvades för att bli.
Och i strålkastarljuset står Virgil van Dijk. Han kommer att hålla pokalen i ett fast grepp, med tränaren vid sin sida. Jürgen Klopp är mer lycklig än lättad nu, och till tonerna av en silversång är han framme i den gyllene himlen.
Det har tagit Liverpool tre decennier att bli mästare. Det har sällan funnits en mer värdig vinnare.