Med brinnande passion för min fotboll gick jag in på de små pojkarnas, de unga grabbarnas och sen männens fotbollsarena. Med envishet har jag stannat där. Som frilans på tidning, på lokalradion, och nu i 30 år på TV-Sporten/SVT Sport.
Och om det är nån enda yngre kvinnlig utövare/kollega som sporrats av min envishet att stanna på den här fortfarande så mansdominerade scenen, så är jag glad för det. Vi har blivit så många fler, och mycket har blivit bättre, men jag hade hoppats att vi under detta halvsekel skulle ha kommit mycket, mycket längre än så här.
Och det är med stor sorg jag läser alla vittnesmål om kränkningar och trakasserier bland oss. På så många plan.
Jag är själv förskonad från de grova handgripliga övergreppen.
Men jag har som så många andra behandlats både kränkande och nedvärderande. Det är inte så värst många år sen den upphörde, den spontana, ständigt återkommande, så egendomliga, frågan till mig från olika människor i vitt skilda situationer:
”Är du fotbollsintresserad på riktigt?”
Redan efter ett par år på TV-Sporten fick jag VM 90 mina chefers fulla förtroende att leda studiosändningar. Då ville en tidning att läsarna skulle tycka till om det var så att Jane satt där ”bara för att hon är söt”.
Rätt välja min egen väg
När jag ledde Fotbollskväll visste en del tittare, manliga som kvinnliga, inte hur de skulle fixa ”förvirringen” att en kvinna var programledare. Alla brev, telefonsamtal och TV-recensioner var inte direkt snälla. Eller ens i närheten av konstruktiva. Och vad delar av publiken på läktarna på Råsunda skanderade att de ville göra med mig som programledare/reporter på innerplan när vi livesände landskamper, var ”skämt” som krävde en hel del av mig att orka hantera.
Det har absolut varit flera tillfällen genom åren då jag markerat och sagt ifrån. Men oftast har jag valt att möta icke-respekt med att envist fortsätta jobba vidare med min fotboll. För att det förbanne mig varit min rätt att välja min egen väg i livet!
Jag har envist tänkt och hoppats att ”en dag ska det vara fullständigt naturligt bara, att jag som kvinna har fotbollen som jobb” och att vi alla visas och visar samma ömsesidiga respekt. Och inget värmer så mycket inombords som varje steg, varje passning, som alla suveräna, så hårt satsande flick- och damspelare och ledare gör/tillåts göra i rätt riktning, framåt!
Jag inser, som sagt, när jag läser alla smärtsamma vittnesmål att jag i det stora långt ifrån är bland dem som drabbats värst. Jag har genom åren fått betydligt mer stöd och respekt än kränkningar.
Alltid känt fullt stöd från mina lagkamrater på SVT
De allra flesta spelare och ledare som jag mött, i samtal i studio, i reportage och i mixed zoner har visat full respekt. Det vill säga betett sig helt normalt!!
Och alla ni nära, kära kollegor, de flesta män, som jag jobbat tajt med i team, inte minst ni som nu är mina lagkamrater, har alla både stöttat, respekterat och visat uppskattning för mig som fotbollsreporter. Punkt. Inte mer eller mindre eller annorlunda, för att jag är kvinna.
Det finns dock, faktiskt, år 2017, fortfarande män i den här världen/branschen som alltid vänder sig till de manliga kollegorna på plats, alltid undviker att titta på kvinnan i sällskapet, till exempel på pressläktaren, när just själva matchen ska diskuteras. De är inte så många längre. Jag har ju en del att jämföra med under mina 30 år på läktarplats men beteendet existerar faktiskt fortfarande.
All cred till er som har modet att berätta
Men mest av allt just nu: All cred och allt stöd till alla er som har modet att berätta era i många fall så vidriga upplevelser. Långt värre än vad jag personligen utsatts för.
Många suveräna kollegor har de senaste dagarna skrivit så träffande, tänkvärt och omskakande. Inte minst Johanna Frändén, Simon Bank, Malin Fransson, Noa Bachner och Eric Hilmersson. Missa inte deras texter.
Helhjärtat stöd hemifrån
Jag är uppvuxen i en familj där den självklara respekten för alla människors lika värde kommer från hjärtat. Och där jag som flicka hade självklart stöd att följa mina fotbollsdrömmar, som spelare och som sportjournalist. Det gav mig tryggheten och modet att våga ta plats. Trots att jag under många år oftast var ensam tjej på mina fotbollsuppdrag.
Ömsesidig respekt, oavsett kön, nationalitet, sexuell läggning. Och så vidare. Hur svårt kan det va?? Att behandla andra på samma sätt som man själv vill bli behandlad. I varje möte. Med alla människor.