Foto: Bildbyrån.

Nemrud Kurt: ”Juventus vet inte hur man slutar vinna”

Uppdaterad
Publicerad
Krönika ·

Stort att vinna ligan? Större att försvara titeln? Juventus har hört frågorna förr. De svarar alltid på samma sätt. De vinner igen.

Nemrud Kurt

Reporter

Från Berlin till B och från B till Berlin. Det var Gianluigi Buffon som gjorde en poäng av det. Han resonerade kring livets gång via ett enkelt inlägg på Twitter, direkt efter att Juventus nått Champions League-final 2015.

Nio år tidigare hade han först vunnit VM på Olympiastadion i Berlin och sedan följt med när Juventus tvångsnedflyttats till Serie B. Nu stod han vid himlens grindar, med solen i ansiktet, för att spela final på samma arena.

Från Berlin till B, från B till Berlin. Ner i helvetet och upp igen, tillbaka till framtiden, med ett svartvitt emblem bultande på bröstet.

Slutade sjua

Det är lätt att glömma i dag, men när Juventus stormade tillbaka till högstaligan tog det tid innan man blev mästare. Inter-skeppet hade seglat i väg med kapten Mancini eller Mourinho, ett döende Milan hade fått livselixir av Zlatan Ibrahimovic.

Trea, tvåa, sjua, sjua – men år fem reste sig Juventus och erövrade tronen. Först tog man farväl av Alessandro Del Piero, gentlemannen som aldrig ville lämna sin gamla dam, och så slog man upp en egen arena i Turin.

Först av alla, bort med det gamla. In med Andrea Pirlo som motor och Antonio Conte som bränsle. Olja maskineriet, producera trepoängare. Värva spelare som bosman. Upprepa. Nio år senare har Juventus tagit nio raka ligatitlar.

Det har ställts frågor om lagets mittfält, om varför man inte lyckats ta in ersättare till Pirlo, Paul Pogba och Arturo Vidal. Det har riktats kängor mot prestationerna i Europa och mot tränare Maurizio Sarris förmåga att ta hem titlar.

Sanningshalten är hög i allt det där – men i en tabell som aldrig ljuger glimmar Juventus namn överst igen.

Svaga rivaler?

Lazio såg ut att utmana hela vägen, Inter sprattlade till och Atalanta slår målrekord i jakten på serieledarna. Alla får se sig besegrade. Alla får buga för Cristiano Ronaldo, Paulo Dybala och Gigi Buffon.

Det går att argumentera för att rivalerna är sämst när det gäller, att de serverar Juventus en gyllene sköld på silverfat. Och ja, det ena utesluter inte det andra, men det andra utesluter ju inte det ena.

Juventus äger sin egen arena, har vinnarmentaliteten i ryggmärgen, är mesta mästare i Italien och har en av världens två bästa fotbollsspelare.

När klubben presenterade sin nya logga turades fotbollsfantasterna om att skratta åt den, men där förlorare fokuserar på vinnare fokuserar vinnare på att vinna.

– De vill göra som Nike och Adidas. De vill att folk förknippar J:et med Juventus. Loggan är annorlunda och framåtriktad, cool och trendig. Den ger klubben nya marknadsmässiga vägar att gå, sa Francesco Cosatti på Sky Sports.

”Vi vill vinna allt”

Nu står ”Juve” här, som mästare igen. De väntade ut coronastormen, litade på sin egen förmåga, gav bollen till Ronaldo på fötter eller huvud och sköt upp scudetto-porten för nionde året i rad.

När man förra sommaren träningsspelade i Solna på ett utsålt Friends Arena fick yttern Douglas Costa en fråga och såg förbryllad ut.

– Fokus på Champions League i år? Ligan är lika viktig. Vi är Juventus. Vi vill vinna allt, sa han och skyndade i väg till bussen.

Vad händer nu? Vart rullar segerbussen? Ett av målen är att nå europeisk final, som när man tog sig från B till Berlin och förlorade, men under tiden är man kungar i sitt rike.

Stort att vinna ligan? Större att försvara titeln? Det finns ingen anledning att ställa de frågorna. Juventus svarar alltid på samma sätt. De rycker på axlarna – och vinner igen.

Det här är en krönika

Reflektionerna är skribentens egna. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.