Den vindsnabba anfallaren har numera en given huvudroll i landslaget, och före EM-kvalsamlingen röstade den franska tränarkåren fram henne till årets spelare i Frankrike.
– Det betyder väldigt mycket. Framför allt vart jag väl mest chockad över att jag fick ett så fint pris i en så bra liga. Med fantastiska spelare både i Paris och Lyon så trodde jag inte att jag hade så stor chans, säger Montpellier-proffset leende till SVT Sport, och medger att visst blev detta pris en extra kick att driva på ännu mer och göra en ännu bättre säsong, än den som hon nu haft och självklart är väldig nöjd med.
– Jag känner mig sprudlande av energi både utanför och på planen, så just nu så känns det bara som att livet leker. Jag är bara lycklig, och jag hoppas att det syns på fotbollsplanen också, att jag får göra det som jag älskar som mest.
Ja, det är en mycket harmonisk Sofia Jakobsson vi möter, för ett längre Sportspegel-snack, innan landslaget ska dra iväg till Ullevi för dagens träningspass. Efter segern i Moldavien i veckan fortsätter EM-kvalet på tisdag, mot Polen här i Göteborg.
Spel i fem länder på fyra år
25-åriga Jakobsson, från Örnsköldsvik, har samma moderklubb, Hägglunds, som SVT-sportens expert Frida Östberg, och Malin Moström.
Efter landslagsdebuten 2011, och VM-spel med bronslaget, lämnade hon allsvenska Umeå för ryska Rossijanka. Och det var bara den första flytten på kort tid. Från Rossijanka gick flyttlasset vidare till engelska Chelsea, och tyska Cloppenburg, innan hon landade i Frankrike och Montpellier. Spel i fem olika länder på fyra år.
– Det känns som att det är det sista året, sen jag kom till Frankrike, som jag har tagit det sista klivet och verkligen har spelat min fotboll på topp under många matcher, och inte haft så mycket dippar.
Sofia Jakobsson beskriver sig själv som en äventyrlig människa som gillar nya utmaningar och att möta nya människor. Så hon tycker att de många klubbytena ändå varit mest på gott, att hon vuxit som människa, och att erfarenheterna lärt henne att även hantera fotbollsmässiga motgångar bättre.
Men visst betyder den trygghet och stabilitet hon nu har mycket för framgångarna. Liksom den rutin hon känner att hon bidrar med i landslaget, och det förtroende hon känner att hon har både från förbundskaptenerna och medspelarna.
– Även om man aldrig sitter säkert i ett landslag, så känns det ändå som att man har tagit en större roll.
”För snabb för min teknik ibland”
Snabbheten är hennes signum. Den har hon alltid haft. Och hon medger att farten riskerar att gå ut över tekniken.
– Jag är nog för snabb för min teknik ibland. Men jag har utvecklat den och blivit mycket bättre på det bara sen jag kom till Frankrike, där vi spelar mycket mer boll inom laget. Men jag kommer nog aldrig bli någon Therese Sjögran eller Kosovare Asllani, så jag får nog förlita mig mer på min snabbhet.
– Att utmana är min starka sida. En mot en i fart. Men sen är det inte så mycket krusiduller, utan mer rakt på, och så en vinkel och så in. Det blir inte så mycket finter, men jag är bra en mot en.
Sofia Jakobsson njuter av och lever i nuet, men har också både kortsiktiga och långsiktiga mål. Och hon skrattar fortfarande gott åt sin riktiga tävlingsdebut, med Umeå, då hon fick chansen som inhoppare mot Linköping.
– Jag var full av energi och sprang runt på planen, lite överallt som jag fortfarande gör, men då vart det verkligen inga stopp. Och min tränare då, André Jeglertz, fick lov att skrika ”Sofia, nu står du still!” och då fick jag nästan en liten chock och blev helt stillastående. Jag har nog lite svårt för det där fortfarande men har nog blivit lite bättre på det.