Det är världens största sport. Som givetvis är i ständigt utveckling. Framåt eller bakåt, det känns betryggande med vetskapen om att 10 mil norr om Pajala finns den traditionell fotbollen konserverad. Under namnet Byafotboll.

Här är allt som det en gång var, och som det alltid bör vara.

Bara lukten av liniment. Och renköttsoppa.

Främlingar på sin hemmaplan

Det är långt ifrån den stora arenan, ärofyllda titlar och Neymar-affärens världsfotboll. Men sporten har nog aldrig känts mer närvarande än i Parkalompolo. Eller för den delen, aldrig varit viktigare.

Även om byalaget nuförtiden sällan kommer hit. Man spelar sina hemmamatcher på konstgräset i Kiruna, 17 mil hemifrån. Men ibland kommer fotbollen hem. Den här gången för ett prestigefyllt Tornedalsderby.

Byn med 22 bofasta har för en stund fyrdubblats. I vinterkylans sommar är bilen framkörd, värmen fullt påslagen – och fönsterrutan nedvriden.

Bara ljudet av fotboll igen.

Andretränarens dispens – ”ende i hela Sverige”

Här kräver fotbollen stora uppoffringar. Men ur det har en kärlek har växt sig stark. Det finns en andretränare som slipar taktiken vid bandsågen, springer milen varje morgon – och sägs även fått dispens att springa utanför det tekniska området i division 5.

– Han fick dispensen för tio år sedan. Den ende i Sverige som har det, säger den assisterande domaren Leif U Pekkari skämtsamt.

Efter matchen bjuds bortalaget Pol/Svanstein på renköttsoppa. Efter ett hårt derbyslag, äter alla tillsammans.

– Vinst eller förlust, det blir köttsoppa, säger andretränare/sportchef/massör/materialare Börje Andersson-Junkka.

Det är fest i byn. Laget som reser 800 mil varje säsong är ju äntligen hemma, för en stund.

Du kan se alla reportage från den klassiska serien här!