SM i Söderhamn, början av augusti och sista tävlingen före VM. Damernas höjdhopp har blivit till en duell mellan sommarens nyblivna världshoppare Erika Kinsey och uppstickaren Sofie Skoog. Det är Kinseys tredje försök att klara 1,94, om hon ska slå Skoog måste hon göra det. Hon hoppar högt över, men på väg ner nuddar ribban baksidan av vaderna och hälarna. Hon river, och ger ifrån sig ett frustrerat rop.
Innan Skoog ska hoppa sitt sista hopp fångar kameran Kinsey som ligger på rygg, svart i blicken, och stampar benet i marken. Hon gillar inte att förlora.
Åren efter JEM-guldet för åtta år sedan blev hon så trött på att inte vinna att hon till slut lade av med friidrott. Hon hade höga förväntningar på sig själv i varje tävling, och trodde att kurvan skulle gå spikrakt uppåt. Men steget är långt från junior till elit.
”Trodde att jag gjorde allting rätt”
Först efter att helt ha slutat med friidrott och spelat ishockey i ett par år, lossnade det det igen.
Nu har hon en annan inställning till vilken plats idrotten tar i livet.
– Där har jag lärt mig ganska mycket. Jag tyckte att jag gjorde allting rätt när jag bara tränade, och inte gjorde någonting annat vid sidan av, säger hon sittandes i en hotellfåtölj i Stockholm.
Runtomkring susar reportrar, agenter och svenska och internationella friidrottsstjärnor förbi, dagen före Diamond League-galan i Stockholm.
– Jag var verkligen jätteseriös med sömn och vila och träning, allting var väldigt seriöst. Men det funkade inte för mig. Jag blev för mentalt stressad tror jag. Jag ville bara vinna, jag såg bara målet hela tiden. Ville ta pers varje tävling. Nu har jag kul på alla roliga tävlingar. Jag har varit i Monaco, jag har varit i Lausanne, jag får vara här i Stockholm. Det är är ju skitkul. Man ska ta vara på varje dag.
I början av juni överraskade hon alla med att hoppa 1,97 på lag-EM, nio centimeter högre än hennes bästa hopp förra året, och sex över hennes personliga rekord från 2008.
Vill inte ge upp
Men hon hade redan jobbat på vägen tillbaka ett tag.
– Det är det som är roligt, för alla säger att ”men hur kan det gå så fort?”. Men det är mycket träning som inte har synts, säger hon.
– Det har varit minst två, tre år som jag har tränat för att komma tillbaka. Det gick väl inte jättedåligt, men jag fick inte ut det jag gjorde på träning på samma sätt som i år.
Efter juniorguldet hade hon inte tålamodet att träna på utan tillräckliga resultat, men den här gången fortsatte hon.
– Det var de här målen: jag vill inte ge upp. Det är klart att jag har tänkt att ”är det värt det”, att lägga ner så mycket träning. Jag kanske skulle skaffa mig ett jobb och göra någonting annat. Men jag vill verkligen så mycket med friidrotten, och vara bland de bästa. Jag vill inte ge upp.
Det är inte helt lätt att försörja sig som friidrottare när resultaten inte kommer.
– Det är jättesvårt, och det är då man börjar tänka på om det är värt att hålla på, man måste få det att gå runt. Nu har jag min man som verkligen stöttar mig, han vet hur mycket jag vill det här.
Styrka från hockeyn
Hon har flyttat till USA och gift sig och bytt från efternamnet Wiklund till maken Daniel Kinseys namn. Han är också hennes tränare. Både fysiken och hennes inställning har utvecklats.
– Det går hand i hand. Jag känner att det börjar funka bättre, det mentala är det som gör att det börjar gå bättre, för jag har bättre balans på allting.
Hon har också en annan styrka i kroppen än när hon var junior. Något hon delvis tror hockeyn kan ha hjälpt till med.
– Jag tror att det har varit bra med variationen och att få grundträningen. Styrkan från hockeyn, och fotstyrkan också, tror jag har hjälpt mig mycket.
Nu har hon hittat ett sätt att hoppa med mer kraft.
– Jag hoppade mycket på lätthet och fick inget stabilitet alls. Jag hoppade jättebra en tävling och nästa gick inte bra alls. Jag har fått köra mycket styrka nu, och känner mig starkare i hela kroppen och stabil, då känns det som att även om jag känner mig trött mentalt ibland och känner mig sliten, så går det att hoppa.
”Tänkt inte så mycket”
Och så behöver hon tävlingarna, för att få fram extra kraft. Hon hoppar aldrig så bra på träning som på tävling.
– Nu när jag har tävlat så mycket i USA, så spelar det ingen roll om man känner sig lite sliten, utan det är bara att bita ihop. Så är det med hockey också, man känner inte efter, man går ut och kör. Det tror jag att har hjälpt mig att koppla bort det mentala. Som i Karlstad, jag kände mig inte i form, jag var väldigt trött från resor och allt var det var, men sedan när jag var där inne så kunde jag hoppa 1,94 ändå. Och då visade jag att okej, tänk inte så mycket, utan bara ut och kör och ha kul.
Har du varit orolig för hur du ska hantera VM mentalt?
– Det har jag. Jag är väldigt nervös av mig och väldigt blyg egentligen. Att stå där ute och känna att folk tittar på mig och att jag inte ska göra någon besviken, det jobbar jag med vare dag. Men samtidigt vet jag att jag gör det här för mig själv, och för att jag ska ha kul.
Viljan att vinna är uppenbarligen fortfarande stark.
– Den kommer ändå. Alla kanske tycker att nämen, hon vill bara ha kul, hon bryr sig inte om resultat. Så är det absolut inte. När jag väl står där inne, då kommer tävlingsmänniskan fram och då vill jag alltid vinna. Och det är klart att jag är besviken om jag inte persar, det är jag. Men jag kan kanske släppa det fortare, och inte vara lika hård mot mig själv. Tror jag.