– Hon var stor och tävlade i spektakulära och konkurrensutsatta grenar som 100 och 200 m och var i internationell topp, säger Hård om OS-fyran på 100 m i Moskva 1980.

Meritmässigt var hon på en hög nivå med EM-silvret på 100 m 1978 och ett guld på 60 m vid inne-EM 1976 och ytterligare tre EM-silver på 60 m inomhus.

– Samtidigt var hon det första stora dopningsfallet, vilket gör det svårare att värdera henne gentemot andra i friidrottshistorien, funderar Hård.

När Haglund såg bilder på OS-finalen i samband med deltagandet i Mästarnas mästare 2012 log hon:

– Jag ville verkligen ha en medalj. Jag missade med en hundradel, sa hon i programmet.

Kände sig förråd av tränaren och bröt kontakten

Haglund förnekade uppsåtlig dopning hela livet och kände sig förrådd av sin tränare som tog på sig skulden. I sin självbiografi ”Lindas resa” från 2013 berättar hon mer om sin version av dopningen där hon åkte fast i samband med SM i Skövde 1981.

I ett telefonsamtal med tränaren Pertti Helin beskriver Haglund hur hon fick klart för sig att denne lurat henne att ta tre tabletter inför SM-helgen.

”Han lade på luren och sedan dess har vi inte pratat med varandra. Det var slutet på vårt framgångsrika samarbete som varade i åtta år. Det är ofattbart att en vuxen människa inte kan ta ansvar för sina handlingar, och vara rakryggad”, skriver hon.