Både Stephanie Cole och Frida Arnkvist har fina meriter från den högsta ligan Riksserien (nuvarande SDHL) i Sverige. Cole spelade i Västerås och var med när de avancerade från divison 1 till Riksserien. Arnkvist har ett SM-guld med Modo i bagaget.

Nu har de båda hamnat i Norge och spelar tillsammans i Hasle/Lören i Elitserien, Kvinner Elite. Att Cole hamnade i Norge var lite av en slump.

– Jag hade tagit ett uppehåll och reste runt lite. När jag sedan skulle flyga hem till Sverige så var flygbiljetten till Norge en tusenlapp billigare så jag åkte dit och planen var att jag sedan skulle ta bussen hem till Sverige. Men jag blev kvar i Oslo över helgen hos mina bröder och när jag sedan fick ett jobb stannade jag kvar, säger Cole till SVT Sport.

– Jag ville ju spela hockey så jag googlade bara ”damhockey i Oslo” och då var Jordal HK (nuvarande Hasle/Lören) ett av de två lagen som kom upp. Jag blev mottagen med öppna armar.

”Jobba ihjäl sig för att kunna spela”

Men som damhockeyspelare i Norge är livet allt annat än glamouröst. De båda säger att skillnaden mellan hockeyn i Norge och Sverige är som natt och dag där en eventuell ersättning eller annan typ av förmån är obefintlig.

– Jag fick en liten ersättning, utrustning och större förmåner i Västerås än vad jag får här. Det är egentligen ingen i Norge som får någon typ av ersättning. Vi får i stället betala en träningsavgift på 5000 kronor, säger Cole.

Arnkvist, som denna säsong bodde en bit utanför Oslo, fick dessutom betala en vägtullsavgift på 80 kronor varje gång hon skulle till träningen och när laget skulle på en bortamatch fick spelarna själva stå för rese- och boendekostnaden.

– Jag jobbar fulltid på ett dagis vid sidan om och under en hockeysäsong har jag precis landat på plus minus noll, säger Arnkvist.

– Det är inte lätt att spela hockey här. Man måste jobba ihjäl sig för att ens kunna spela.

Markanta kultursskillnader

Det är inte bara förutsättningarna som gör att den norska damhockeyn ligger efter i utvecklingen. Förutom en spelmässig skillnad där Arnkvist beskriver tempot och spelet med puck som långsammare skiljer sig även kulturen mellan Norge och Sverige åt.

– Kulturen i omklädningsrummet skiljer sig markant, det var något jag reagerade på direkt när jag började spela här, säger Cole.

Hur menar du?

– Jo men jag är van vid att man kommer en timme före träning. Man kommer förberedd och är fokuserad på det man ska göra. Man värmer upp och stannar kvar efter träningen och joggar ner. Det existerar inte här.

Hasle/Lören tränar två till tre gånger i veckan och spelar i en serie med 25 omgångar. Damlaget får de senaste tiderna där Cole och Arnkvist ibland är hemma runt 23.30 på kvällarna. Tidigt på morgonen bär det sedan av till jobbet.

– Man får det till att funka för att man älskar att spela hockey, trots att det inte är optimala förhållanden, säger Cole.

Drömmen om att vara ett ishockeyproffs gick inte i uppfyllelse för någon av dem – damhockeyn har inte kommit tillräckligt långt ännu. Men Cole fick ändå en av sina hockeydrömmar att slå in.

– Ett år då Jordal spelade Norska Mästerskapen tog vi in massa spelare från Sverige. Då fick jag uppleva min flickdröm att spela tillsammans med Maria Rooth och Erika Holst. Det trodde jag verkligen inte när jag först flyttade till Norge, säger hon.