Leif Boork sa, när han tog över som förbundskapten, att Damkronorna skulle kunna konkurrera om guldet 2018.

En fullständigt orimlig målsättning, då som nu. Kanada eller USA har vunnit samtliga mästerskap på damsidan sedan den första VM-turneringen 1990 (första OS spelades 1998).

För Damkronorna vore semifinal en stor framgång. Själva pratar de inte placeringar utan full förståeligt om ”en match i taget”. Varje match ÄR viktig. Förlorade poäng i inledningen av gruppspelet skulle kunna innebära att Schweiz-matchen blir helt avgörande för avancemang till kvartsfinal. Det vill Sverige undvika.

Japan och Sydkorea som Sverige inleder mot, kan låta som lätta motståndare i ishockey. Men med sin speed och en hel del skickliga spelare kan de ställa till med bekymmer.

De matcherna är inga ”gå ut på en skridsko-matcher”. I själva verket är det precis tvärt om. Just skridskomässigt är båda nationerna starka. Ni vet förstås att speedskating är något av nationalsport inte minst här i arrangörslandet. I just den kortaste distansen, short track, har de sydkoreanska damerna tagit de två senaste OS-gulden. De kommer att bli åka av för Sverige.

”Likheter med silverlaget 2006”

Men.

Om den svenska coachsidan väcker frågor, och det gör den, så ser jag likheter med 2006 års silverlag i Turin. Den framgången är den största inom svensk damhockey hittills.

Då bestod laget av rutinerade världsspelare som Maria Rooth, Erika Holst och Kim Martin.

Kryddad med hungriga debutanter.

Pernilla Winberg var en av debutanterna, nu är Winberg den enda spelaren som finns kvar i truppen sedan silvret 2006. Linköpingsspelaren gör sitt fjärde OS.

Winberg den rutinerade den här gången.

Då, 2006, är en händelse under semifinalen mot USA (som gick till straffar. Helst otänkbart. Då som nu. Att USA eller Kanada inte skulle nå final), ett av mina starkaste OS-minnen. Eller, själva segern är naturligtvis det största minnet.

Men inför straffarna frågar Peter Elander, förbundskaptenen, vilka som är sugna på att lägga straff. 21-åriga Pernilla Winberg kastar upp armen och i princip hoppar av energi. ”Jag, jag. Ta mig”.

Inför ett avgörande som, om det gick bra, skulle skriva in laget i historieböckerna. Inte bara i svenska historieböcker.

Den känslan finns i årets lag.

Även om ett genrep mot ett åderlåtet, låt gå fullt frivilligt, Ryssland inte är samma sak som en OS-semi så gick först Maja Nyhlèn Persson ut och satte sin straff i tisdags. Och den var läcker. Mot Morozov, en av Europas bästa målvakter.

Nyhlén Person sa efteråt när jag intervjuade henne att hon kört just den  straffvarianten två dagar i följd hemma innan hon åkte på OS-lägret, och att den hade funkat. Varför ändra liksom.

”Är här för att göra avtryck”

Det är bara att vänja sig: nu kommer de – 00:orna – Maja Nyhlèn Persson hos Damkronorna, Rasmus Dahlin i Tre Kronor. Nyhlén Persson är dryga halvåret yngre.

Hon var lagkapten i det J18-landslag som tog sig till final i junior-VM i december och hon är en favorit för Leif Boork. Maja Nyhlén Persson spelade sitt första senior-VM ifjol. Från Leksand, back, rightare som fick mycket istid i genrepet mot ryskorna.

Ytterligare två debutanter, AIKs Lisa Johansson och Sara Hjalmarsson, klev ut och visade fina ”händer” i straffläggningen mot Ryssland.

Debutanterna är här för att göra avtryck och för att ta plats. Precis som Pernilla Winberg gjorde 2006.

Sara Grahn i mål var Damkronornas bästa spelare sett till hela matchen mot Ryssland i tisdags. Brynäsmålvakten har vuxit ut till den stadiga klippa laget behöver – hon är på god väg att axla Kim Martins tunga kombinat-mantel.

Grahn är Damkronornas viktigaste spelare. Hon har gjort 9 VM-turneringar och det här är hennes tredje OS, även om hon inte stod någon match senast. OS i Pyeongchang blir Grahns examensprov.

Kim Martin var fenomenal hela Turin-OS och hon var fenomenal under en lång och framgångsrik period för Sverige (VM-brons 2007, OS-brons 2002). Den mest framgångsrika perioden så här långt.

Om en ofta upprepad sanning är att målvakten är halva laget i ishockey, är målvakten inte sällan mer än halva laget på damsidan på mästerskap.

Damkronorna anno 2018 har Brynäsmålvakten Sara Grahn.

Jämför vi förbundskaptenerna 2006 och 2018 finns få likheter.

”Boork har inte lyckats med Damkronorna”

Leif Boork har inte lyckats med Damkronorna. Laget har varit långt från medalj på VM.

Boork tog över som huvudtränare efter förra OS, där han var med som assisterande och där Damkronorna föll igenom fundamentalt i bronsmatchen mot Schweiz. Sverige ledde med 2-0 efter första perioden men tappade sen allt och slutade fyra.

Den här gången har laget haft med sig bronsmatchen 2014 i förberedelserna, det berättar spelarna.

Den här gången ska de inte låta sig påverkas negativt av några dåliga byten eller hela svaga perioder. Till skillnad från vad som hände 2014.

Det är svårt att dra några slutsatser av resultatet i genrepet. Ryskorna vilade en hel femma stora delar av matchen och skickade helt sonika ut den i omklädningsrummet för att byta om. Deras bästa spelare, lagkaptenen, var inte ens med. Ryssland var ändå det bättre laget.

Men. Damkronorna vann till slut och dominerade det som många gånger blir avgörande – straffläggningen.

Får Sverige en bra start på OS kan det räcka till semifinal. Den svaga länken kan mycket väl visa sig vara en coach med stor rutin men utan framgångar med Damkronorna.

Det vilar stort ansvar på Leif Boork.

Och stor press.

Något jag tror att han gillar.