Kollapsen på toppen av monsterbacken i Alpe Cermis, som avslutar Tour de Ski, var en av vinterns stora nyhetshändelser i skidvärlden.

– Lite läskigt är det ju men någonstans tror jag att det blir en kroppslig stress, som på Tour de Ski där man tävlar så tätt inpå och allt byggs på. Är man då sliten och går in i en sista dag så är man tömd på energi, säger Karlsson till

Att det var just Tour de Ski, där hon jagade första totalsegern, hade betydelse. Även om hon råkat ut för flera kollapser tidigare och ofta blir liggande utslagen länge i målfållan.

– Det är i ett sammanhang där jag blivit väldigt sliten och jag vet inte om jag tagit mig i mål om det varit en annan tävling. Det var ändå svart sista biten och det kan jag inte förklara riktigt.

Känner du att det ska bli svart?

– Ja, det blir som en panik i kroppen. Först känner man inte benen och så kommer det uppåt och till slut blir det syrebrist i hjärnan. Man känner att det är på väg att hända någonting men just där och då kanske man inte är helt medveten om det.

”Det fick kosta vad det kosta ville”

Det är ingenting du kan styra över?

– Nej jag hade bara fokus över mållinjen, det var liksom det enda. Det fick kosta vad det kosta ville, lite grand, förklarar Karlsson och lägger ifrån sig mobilen som ringt från coachen mitt under intervjun.

Du tar ut dig fullständigt. Var kommer det ifrån?

– Det är en faktor som jag tror att uthållighetsidrottare behöver och det gör att jag kan ta mig över mina gränser. Jag gillar att vinna och vinna över sig själv. Jag tror inte att det är farligt eftersom jag varit med om det förr och återhämtat mig bra.

Finns det någon risk?

– Just efter touren blev jag ganska sjuk. När man tömt alla lager och mer därtill så blir det som om kroppen lägger in en handbroms när jag vill ta i: ”Nej men Gud, det här är farligt”. Jag fick försöka att pusha mig förbi den undermedvetna handbromsen med hårda pass för att blåsa ur kroppen.