Det fattade aldrig något officiellt beslut på att lägga ner det internationella utbytet för vattenpolon (som ingår i simförbundet).
– Det fanns helt enkelt inte underlag för en seriös landslagsverksamhet. Det hade blivit mest som en rolig aktivitet för ett fåtal spelare. Om sporten skulle överleva var en helt ny inriktning nödvändig och att bygga upp svensk vattenpolo från grunden, säger Peter Hodor, f d verksamhetsutvecklare inom vattenpolon, till Svt Sport.
Han blev den som fick ansvaret för nysatsningen, 2012. Och genom att satsa på bredd och ungdomar har man på fyra år lyckats fördubbla antalet licensierade spelare. Från knappt 400 till drygt 800.
Omfördelning av de ekonomiska resurserna bidrog till lyftet. Plus att man sjösatte ”Poolkampen” som ett led i att försöka locka nya barn och ungdomar till sporten. Roger Sjösten, f d landslagsspelare, ledde den framgångsrika satsningen.
Sena kvällar ett problem
– Vattenpolons stora problem har länge varit tillgången till träningsmöjligheter. I simhallarna har vi ofta fått tider när all simträning är avklarad. Och det kan bli mycket sena kvällar. Inte så lätt att locka ungdomar till sporten då, säger Roger Sjösten.
Sverige var relativt framgångsrikt i vattenpolo i slutet på 70-talet och början på 80-talet och hade ett lag med i OS i Moskva. Men efter det har det sakta gått utför. Och senaste landskampen för herrar var alltså 2012, fem år sen. På damsidan var det ännu längre sedan, 2011.
– Visst är det otroligt tråkigt att vi inte haft något landslag på så länge. Men jag tror och hoppas att vi snart kommer igång igen, säger Roger Sjösten.
Det fattade aldrig något officiellt beslut på att lägga ner det internationella utbytet för vattenpolon (som ingår i simförbundet).
En mycket stor sport i många länder. Och vattenpolon fanns med på OS-programmet redan 1900 i Paris. Som första lagsport.