”Heimat” är Edgar Reitzs jätteprojekt i tre TV-serieomgångar som projicerar de stora historiska världshändelserna på den fiktiva byn Schabbach, i sydvästra Tyskland.
Det initierades med en omåttligt populär serie på 1980-talet, som rörde sig från det första världskriget fram till dåtida nutid, med familjen Simon i fokus, och fortsatte tio år senare med en andra säsong.
I och med den tredje delen, som tog familjen Simon och kompani in i det nya millenniet, trodde väl de flesta att sagan Schabbach var över.
Men så nu, när alla andra gör TV-serier, kontrar Reitz med en mastodont till långfilm; en prequel som ger oss förhistorien om vilka händelser som ledde fram till skeendet i den första serien.
Regissören och manusförfattaren Edgar Reitz sluter alltså cirkeln, och han gör det med ett magnifikt, nästan fyra timmar långt, svartvitt epos som överraskande nog engagerar från start till mål.
Dels tack vare ett fint foto där några få detaljer lyser i brinnande färg mitt i alla nyanser av grått, vitt och svart. En glödande hästsko, en flagga, ett blommande körsbärsträd. De många panoramaåkningarna utmed åkrar och sädesfält ger en välvd horisont, förstärker globens rundning och känslan av att allt sitter ihop. Att en annan värld är nåbar.
Men ”Det andra Heimat” är inte bara ögonfägnad, lika mycket får vi ett genomarbetat manus som låter oss komma nära den lilla byn och dess invånare. Efter 221 minuter är vi lika hej och tjenis med läkaren, prästen, storbonden och den stackars hunsade flickan med klumpfoten, som med mamma Simons favoritträd och gränden där Jettchen blev gravid.
Jag tänker på en fras ur en gammal Lou Reed-låt som går ungefär ”Någon gick och gifte sig, och någon annan dog” (det låter bättre när Reed sjunger det på engelska). Alltså vardagliga händelser, små i det stora hela, men stora i det lilla.
Edgar Reitz delar inte ut självklara sympatier, här har alla ett lågmält dramaturgiskt existensberättigande men i huvudrollen ser vi i alla fall Jakob Simon, en ung man som hellre sitter med näsan i böcker än sliter i familjens smedja, vilket får det att vibrera av ilska i faderns mustascher.
Jakob är en drömmare med flyktsoda i blodet, och precis som många andra i hembygden planerar han att utvandra till Brasilien, där guld och gröna skogar väntar den som vågar ta trippen över Atlanten.
Således en tysk variant på Jan Troells nästan lika långa ”Utvandrarna”. Det är liknande miljöer och samma tid, mitten av 1800-talet då svält och orättvisor fick många att revoltera mot övermakten och ännu fler att fly västerut.
I Reitz universum blir det emellertid inte alltid som man tänkt sig. Även om en strid ström av överlastade vagnar drar förbi kameran, på väg mot ett annat liv, är det här mer en historia om längtan än om utvandring.
Edgar Reitz har i intervjuer sagt sig ha en pedagogisk intention med sitt senaste alster. Nu när Tyskland är ett land som andra emigrerar till, kan det vara bra att påminna gemene tysk om att det inte var länge sedan som det var hen som flydde sitt sargade heimat för att söka ett bättre liv.
Det är en god tanke som gott kan få slå rot här hemma också, men det är en bonus – berättelsen om ”Det andra Heimat” behöver egentligen inte luta sig mot politiska pelare, den står stadigt på alldeles egen hand.
Och ger trots sin längd snarare mersmak än träsmak.
Se Fredrik Sahlin recensera filmen i klippet ovan.