Jag läser orden på min telefon när jag hastar från en webbstudio till ett morronmöte och blir för en stund blickstilla i en korridor.
Vi är fula men vi har musiken.
Raden kommer från sången Chelsea Hotel #2 där Cohen berättar om ett kärleksmöte med Janis Joplin på det berömda konstnärshotellet på Manhattan:
I remember you well in the Chelsea Hotel
You were talking so brave and so free
Giving me head on the unmade bed
While the limousines wait in the street
Leonard Cohen har beklagat att han avslöjade vem sången handlar om. En indiskretion som var onödig, som grämde honom.
Men även med avsugningen på den rufsiga sängen är det ju framförallt en ömsint, intim och vidöppen text, full av kärlek och respekt till den lilla hippiestjärnan som talade så modigt och så fritt.
Lite senare säger hon att hon föredrar snygga män men är beredd att göra ett undantag för den unge sångaren Cohen. Och ännu lite senare kommer raden som Sofia Olsson la ut på Facebook och som stoppade mig tvärt i morronstressen:
Well, never mind, we are ugly but we have the music.
Vi är fula men vi har musiken.
Kan en centrallyriker överhuvudtaget få till det bättre? En rad man kan bära som ett juvelsmycke livet igenom. Ser man Leonard Cohens livsverk på det sättet liknar det en överdådig, exklusiv juvelerarbutik – som är öppen för alla.
Kom och ta för er: Av trösten, av längtan, av ömheten och närheten. Av humorn, av kraften i orden och jublet i precisa formuleringar, sammanfogade för att tåla årtionden av bruk utan att ge vika. Av musiken, så överraskande lekfull, sexig, hettande, aggressiv, ironisk, urtjusig om vartannat.
Leonard Cohen hör till den artistgeneration som under 60- och 70-talen lade om rockens kurs, från lättare underhållning till jordklotets centrala existentiella konstform. Sångerna som miljoner människor i flera generationer hållit och håller nära sig.
Bland poeter hör Leonard Cohen till de mer direkta; han går rakt på döden, kärleken, kroppen, själen, utan större omvägar.
På begravningar överallt sjunger man hans Anthem:
Forget your perfect offering.
There is a crack in everything.
That’s how the light gets in.
Fråga: Hur ska vi stå ut med att inte vara bättre än vi är?
Svar: Glöm idén om det perfekta. Allt är trasigt – och det är bra.
Och förresten, vi är fula men vi har musiken.