Starten är mycket lovande. Ett dystopiskt samhälle inuti en levande impressionistisk tavla. Animerade figurer som liknar kända ansikten målade av Modigliani, Cezanne, Matisse.

De kompletta kallas de som är helt färdigställda figurer och har rättigheter till fest och glam i slottet medan de ofärdiga, de inte fullständigt målade, är de defekta som får leva på undantag, utdrivna i trädgården.

Skisserna och kludden är bottenskrapet i hierarkin, samhällets verkliga olycksbarn, streck-figurer som föraktas av alla.

Man väntar på att konstnären ska komma tillbaka,  som kan göra jobbet klart, måla färdigt och skipa fred och rättvisa. Men han är försvunnen.

Det är ett spännande grepp, och lockande, med levande världar inuti en burk eller en bild eller en tavla  – idén tjusar både barn och vuxna, minns Farbror Frippes skafferi, Kairos röda ros och Harry Potter.

I en inledande scen blir en stackars kludd brutalt attackerad och ihjältrampad av en mobb av de priviligierade kompletta.

Det är läskigt och obehagligt. Men spännande. Kluddens vän utger ett ramaskri av förtvivlan när han upptäcker vad som hänt. Långt ifrån ett frejdigt Pixar-spel alltså, och Jean-François Laguionies animationer är vackra att se på.

Men det blir ingen fortsättning i varken Orwells, Aldous Huxleys eller Ishigurus anda. Tyvärr spiller historien ut till att handla om en förbjuden men fadd romans mellan en ofärdig och en komplett figur, som sedan ger sig av på ett händelsefattigt äventyr, och hamnar i konstnärens övergivna atelje ute i verkligheten.

Här piggar i och för sig  bilderna upp, det är roligt att se de målade figurerna klänga runt i en ganska realistisk 1800-talslya och gå ut och in ur olika tavlor.

Men berättelsen tappar helt stinget. Man kanske stimuleras av en genomvandring av konsthistoriens strömningar, men filmen hade behövt antingen några catchiga sång- och dansnummer eller ett ordentligt tortyrrum, med tillhörande kostymprydd sadistisk förhörs-ledare som talade newspeak. Istället är det långdraget, tråkpedagogiskt, moralistiskt, slätstruket, humorbefriat och ja, intetsägande i glada färger. Allas lika värde, bla, bla. Gäsp.

De riktigt små som kunde stå ut med detta fick nog mardrömmar av den inledande scenen med grov och utdragen dödsmisshandel av den lilla kludden. 

Varken eller, alltså.  Inget för vuxna, och inte direkt något för barn.

Det blir trist. Det är pretentiöst. Med röster dubbade till svenska.