Det har gått 17 år sedan den skakiga handkameran i ”Blair Witch Project” nästan lurade den oförberedda publiken att ”shit det här kanske HAR hänt!?”.
Åtminstone kändes det väldigt äkta 1999, när ett gäng filmstudenter gick vilse i en hemsökt skog, slarvade bort sin karta och vettskrämda snörvlade rakt in kameran på ett sätt som offer i en skräckfilm aldrig gjort tidigare.
Det här var innan ”found footage” blev stapelvara i 00-talets skräckfabrik där greppet gav en kraftigare och mer oförberedd närhet till allt från zombies (som i ”Rec”, 2007), Godzilla-monster (”Cloverfield”, 2008) eller domedagssekter (”The Sacrament”, 2014).
”Blair Witch Project” delade upp publiken i fans och hatare, där de senare var irriterade på att ”inget hände” och att man aldrig fick se den mytomspunna häxan som sades ha inspirerat fruktansvärda barnamord för hundratals år sedan.
Men utöver det tekniska greppet låg mycket av skräcken i just de små fynden som kidsen hittar i skogen. Obehagliga träfigurer som hängde från träden och små rituella stenhögar planterade en klump i halsen som aldrig ville släppa, vilket var värre än billiga hoppa-till-scener.
Den här uppföljaren (som för övrigt inte erkänner att megafloppen ”Blair Witch 2: Book of shadows” existerar) remixar en stor portion av originalets element, nu med extra allt.
Vi möter ett nytt gäng collegekids ledda av James, bror till Heather som försvann i första filmen. De snubblar över ett Youtube-klipp som antyder att Heater kan vara vid liv och bestämmer sig för att campa i den enorma skogen i Maryland.
De utrustar sig med öronkameror, en drönarkamera och ytterligare ett gäng handhållna kameror.
Blairhäxan själv kompenserar som om hon poppat ryssfemmor och lyft skrot varje dag i 17 år. Glöm kvistar som går sönder utanför tälten, häxan dunsar omkring och river ned trän som om hon var Big Foot. Och när det väl blir allvar kommer allt på en gång. Utan att gå in på detaljer kan jag bekräfta att hela helvetet bryter lös.
Det är förstås svårt att ta något banbrytande och bryta banan igen med samma grepp, även om det pumpats till tusen. Överflödet av kameror gör klippning effektivare men decimerar en del av utsattheten när det börjar spöka.
Framtiden för skräck är kanske snarare smartphones och sociala medier. Som filmen ”Sickhouse” som först skickades ut på snapchat i dryga tiosekunderklipp, och sågs av en ovetande publik på över hundra miljoner världen över. En lite halvbakad standardstory där ett gäng tonåringar besöker ett spökhus, men där snapchat-effekterna och sättet kidsen är medvetna om att de syns på snap gör att det känns äkta.
”Blair Witch” är tyvärr motsatsen. Den är maxad, högljudd och aldrig särskilt tråkig. Men den är inte rå, utan polerad och känns som silkesvantar jämfört med originalet.