Efter kriget är det vinnarnas historieskrivning som blir den sanna, inte minst så var det ju efter det andra världskriget, som Hollywood i retrospekt förvandlade till en ärorik bortaseger för USA.
Jo, på senare decennier har bilden nyanserats en aning. Vi fick faktiskt en hjältedikt om en tysk officer häromåret, i Bryan Singers ”Valkyria”, som berättar om den kända, men misslyckade konspirationen mot Hitler som leddes av översten Von Stauffenberg 1944 – men illusionen led ändå av amerikansk slagsida, inte minst då översten spelades av Tom Cruise med lätt tysk läspning.
I ”Elser” får vi berättelsen om ett annat fallerat attentat, direkt från hästens mun. Eller nåja, i alla fall från en tysk, närmare bestämt Oliver Hirschbiegel.
I november 1939, alltså bara några månader efter krigets början, riggade den timide snickaren George Elser en rejäl bomb i den ölhall i München där Hitler skulle hålla ett tal till massorna.
Vi möter honom och dramat precis när det är över och får i tillbakablickar följa vägen fram till det här sällan omtalade dådet.
Von Stauffenbergs attentat kom senare, ett knappt år före krigsslutet, och var mer braskande eftersom det var tyska officerare som vände sig mot sin befälhavare. George Elser var alltså i farten tidigare, och då hade nazisterna fortfarande full kontroll över historieskrivningen. Elsers beskrevs som en kallblodig brottsling som mördade en massa oskyldiga människor. Hans gärning begravdes sedan – för att det inte skulle inspirera andra – i den nazistiska byråkratin.
Tanken svindlar såklart, som den brukar när man betänker hur lite som kan skilja mellan himmel och helvete. I det här fallet 13 minuter. Hitler lämnade nämligen lokalen så många minuter i förtid.
Jo, det vet vi ju. Att han överlevde, menar jag, så ”Elser” får knappast åskådaren att ramla av stolen av spänning, vilket heller inte är meningen. Hirschbiegel och hans två manusförfattare tecknar istället en god och detaljrik bild av den framväxande nazismen (Hitlerbröd på skördefesten, barn som byter samlarkort med tyska stridsflyg, tilltagande angiveri).
Nä, vi befinner oss inte i nivå med Michael Hanekes smygande otäcka ”Det vita bandet”, men ”Elser” talar tillräckligt initierat och trovärdigt för att ge en tänkvärd fond för det som komma skall.
Oliver Hirschbiegel blev ett hyllat namn efter hans och Bruno Ganzs mäktiga porträtt av Führern och hans fall i ”Undergången” 2004. Efter det drog Hirschbiegel, likt många filmare före honom, västerut och gjorde halvdana saker som ”Invasion” och ”Diana” (om Lady Di) men är nu alltså tillbaka i sitt heimat. Och där verkar han trivas bäst.
Christian Friedel, som vi senast såg som den poserande poeten Heinrich von Kleist i Jessica Hausners ”Amour Fou”, (även läraren i ”Det vita bandet”) ser här lika vek ut, men hans figur visar sig ha patos och medmänsklig jävlar anamma nog för att stå emot den nazipropaganda som krälade över landet på 30-talet.
Han var, om man ska tro filmen, en man utrustad med en slags självklar humanism och pacifism som gjorde det omöjligt för honom att rätta in sig i ledet.
Med andra ord en av det gångna seklets största hjältar, som figurerat i hittills fem tyska fiktioner, men som Hollywood konstigt nog inte gjort till sin.