17-åriga Carrie White mobbas både i skolan och av sin knasreligiösa morsa. Margaret (Julianne Moore) tror att Carries första mensblod är Satans fel och tvingar sin dotter att prisa Jesus inlåst i en liten skrubb. Sköra Carries pubertet gör dock att hon upptäcker sin telekinetiska förmåga att flytta objekt med tanken. Förnedrad för sista gången använder Carrie sina nya X-men-krafter för att hämnas på allt och alla i en blodig final på avslutningsbalen.
Förlåt om jag precis sabbade slutet, men storyn till ”Carrie” är nästan 40 år gammal och den här ”nytolkningen” har egentligen bara uppdaterat teknologin (översittarna kastar tamponger på Carrie och använder numera sina smartphones för att dokumentera det hela).
Brian De Palmas filmatisering av Stephen Kings klassiska roman blev en skräckhit 1976 och gav dåvarande Carrie, den tunna och fräkniga Sissy Spacek, en välförtjänt Oscar.
Begåvade Chloë Grace Moretz från ”Kick-Ass”-filmerna spelar Carrie i nyversionen. Hon övertygar både som kuvad och hög på hämnd men liknar en modell för hudkräm snarare än ett mobboffer.
Julianne Moore som den knäppa morsan spelar över ända in i kaklet, men scenen där hon skär sig själv i benet som självspäkning gör mig mer illamående än massakern i slutet.
Det är kanske orättvist att bedöma nya ”Carrie” mot dagens köttiga skräckfilmer, men den borde ändå ha kunnat bli en relevant tragedi att diskutera i 2013:s mobbningsdebatt. Särskilt i USA som verkar drabbas av en ny skolskjutning varje vecka.
Trots att remaken nästan är en bild-för-bild-kopia av sin föregångare lyckas den tyvärr, till skillnad från originalet, aldrig fånga tonåringarnas flockbeteende eller skildra kristen fundamentalism som annat än ett anakronistiskt skämt.
I originalet hejjade jag på Carrie. Som man gör när någon som befinner sig längst ned i skolans hackordning får makt att slakta sina plågoandar med hjälp av tonårshormoner och superkrafter. När jag ser ”Carrie” (2013) har jag bytt sida och hoppas på att någon, till och med mobbarna, kan hitta på något kreativt som får mig att sluta gäspa.
Det står för lite på spel, och ”Boys Don't Cry”-regissören Kimberly Peirce borde inte ha tackat ja. Om inte annat är hon överkvalificerad.