Ni minns: En rysk författare och en professor reser ut mot en farlig zon där ett speciellt rum får fysikens lagar att upphävas, och där alla ens innersta önskningar går i uppfyllelse. Författaren tror att han ska få tillbaka sin inspiration medan professorn hoppas få medlen att vinna nobelpriset. Problemet är att rummet känner av de äkta, undermedvetna önskningarna, de som inte är uppenbara för de som går in.
Med sig på resan har författaren och professorn en guide, en så kallad ”stalker” som hjälper dem kringgå en militär avspärrning innan de påbörjar sin expedition i en Tjernobyllik labyrint. ”Stalker” är en av mina absoluta favoritfilmer.
Om ni byter ut Stalkern mot en rysk guide i ”extremturism”, författaren och professorn mot störiga amerikanska ungdomar och alla filosofiska frågor mot radioaktiva missfoster, så kan ni föreställa er vad ”Chernobyl Diaries” har att bjuda på.
Sex turister åker in till staden Pripyat, som evakuerades samtidigt som den närliggande kärnreaktorn i Tjernobyl exploderade. Denna våta dröm ur urban exploration-perspektiv (subkulturen vars utövare bryter sig in och utforskar avstängda områden i städer) förvandlas snart till en mardröm när den gamla skrönan om att människor bor kvar i den radioaktiva staden visar sig (surprise!) vara sann.
”Chernobyl Diaries” påminner också om en annan av mina favoritfilmer: Alexandre Ajas splatter ”The Hills have eyes”, där bonnläppar i amerikanska Nevada-öknen muterats av hemliga kärnvapentester och anfaller en familj på husvagnsemester för att röva bort deras bebis. Tyvärr är inte de muterade freaksen i Tjernobyl alls lika inavlade eller strålskadade för liknande brutaliteter. Så trots att storyn är trovärdig (well) och de snåriga kulvertmiljöerna ger en kuslig känsla är” Chernobyl Diaries” alldeles för mesig för att funka som skräck.
Det som imponerar är att den överträffar sina förväntningar. Filmen är skriven av Shane Van Dyke, som kan visa upp ett CV med direkt-till-video-on-demand-titlar som ”Paranormal Entity” (en parasitprodukt till de framgångsrika spökfilmerna i ”Paranormal activity”) samt ”Titanic 2” med sin oförglömliga tagline: 100 years later, lightning strikes twice”.
Oops. jag märker nu att jag spenderat en hel recension med att prata om helt andra filmer. Så kan det gå när filmen i fråga inte presenterar en enda ny idé.
Eller som en av kommentarernas vakna fältherrar sammanfattade ”Chernobyl”-trailern på youtube: ”PARANORMAL RADIOACTIVITY”.