Dessutom var en av Sveriges främsta och mest lågmälda aktörer, Jonas Karlsson,kontrakterad till att göra en Kapten Klänning. Risken var med andra ord överhängande att tre svenskafilmfavoriter var på väg att begå konstnärligt harakiri.
Det bidde alltså inte så. Det här är istället enparadox; ett brott mot den filmiska naturlag som säger att komedier med män ikvinnokläder är antikverat trams.
”Cockpit” visade sig, till min ohöljdaförbluffning, nämligen vara en uppfriskande vig komedi, som undgår AfterDark-döden genom att redan tidigt slå an en samtidigt lagom skruvad, som lagomanspråkslös ton. Gänget bakom ”Cockpit” vill nog inte i förstahand säga något uppbyggligt om hen, han eller hon utan bara underhålla förstunden, och låta eventuella sentenser så att säga glida in från sidlinjen.
Dessutom har man vett att slå – eller snarare småsmiska – mot allt och alla,såväl alternativa södermalmsneurotiker som anala östermalmsstofiler.
Visst, får vi stå ut med några gamla trötta genusteser som att ”alla har litemanligt och kvinnligt i sig”, och bilden av alfahannar och kuvande mammor ärväl inte helt nyanserad, men de flesta andra klichéer undviks eller formaterasförtjänstfullt om.
Jonas Karlsson, som gör den arbetslöse pilotenValle som tar till transatricket att få ett jobb, lyckas mot alla odds föra inlite värdighet i den av diverse kvinnor hunsade mannen. Men det finns ett aber.
Ett stort sådant som man, för att uppskatta filmen, helt måste bortse från:Valle ser inte ut som en kvinna.
Han ser ut som en man som klätt ut sig till kvinna. Det svårt att tro på attingen, inte ens Valles mamma, på nära håll kan se bortom peruk och smink.
Det här är ju inget nytt problem. Samma sakgäller för ”Tootsie”, ”Mrs Doubtfire”, ”AlbertNobbs” och de flesta andra transfilmer. Den oftast tydliga fysiska diskrepansenmellan en man och en kvinna må vara ointressant ur ett teoretisktgenusperspektiv men rent berättartekniskt innebär den en hel del problem: Viser att det är en man/kvinna i ”fel” kläder, varför gör inte rollfigurerna det?
Givet ett väl utformat kontrakt med en godfilmskapare kan vi som publik köpa i princip vad som helst, från blårymdindianer till ondskefulla tomater, men när någon berättar med vardagen somfond följer också dess krav på logik och trovärdighet.
Och precis som varken Lasse Flinckman ellerdin lokala transvestit ens kan dupera en starrögd hund vet vi i publiken helatiden att Jonas Karlsson, Dustin Hoffman och alla de andra tillhör precis detkön de föddes till.
Nå. Den lätt absurda attacken i ”Cockpit” hjälper oss en bit över denna tröskelmen det krävs som sagt även en hel del god vilja från åskådaren. Om du ärvillig att godta just denna blindhetsklausul i kontraktet är ”Cockpit” ettsommarnöje väl värt att besöka.
Annars kan man ju alltid spana in ”Batman”eller andra karlakarlar som gillar att klä sig i cape.