Då och då dyker det upp en lågbudgetskräckis som gjuter nytt liv i en oftast stelbent spekulativ genre (som helgjutna The Others och sevärda The Babadook gjorde) och förhandssnacket hävdade att A Quiet Place, som hyllades på creddiga South by Southwest-festivalen, var just ett sådant härligt undantag.
Det stämde tyvärr inte.
Men okej, det var bra nära.
En skräckfilm som viskas fram. Bara det är ju något att glädjas åt.
I den här mixen av Alien och en pantomim befinner vi oss i ett USA där extremt ljudkänsliga men blinda monster har slagit civilisationen i spillror.
I filmens begynnelse sätts premisserna hårt och obönhörligt. Den lilla kärnfamiljen trippar omkring barfota i en övergiven affär i en öde liten lantlig stad, och samlar mediciner och förnödenheter. Minsta knyst kan få odjuren att komma rusande. Pappa Lee, mamma Evelyn och de tre barnen vandrar långsamt hemåt när den minsta pojken hamnar lite på efterkälken, råkar göra ett ljud och vips sveps iväg och slaktas av ett monster.
Ett år senare är vi med familjen i deras gård på vischan, som de har anpassat till den nya ljudlösa tillvaron. Samtalen förs med viskningar förstärkta med teckenspråk, de har markerat vilka golvplankor som knarrar extra mycket och Monopol-pjäserna är av tyg.
För att komplicera livet lite till är Evelyn dessutom höggravid, inte helt välplanerat kan man tycka, men, men… har man som publik godtagit att det kan finnas monster som har en Aliens attackkraft och en bibliotekaries ljudnoja, får man kanske köpa en och annan tokighet.
Som att varelsens perceptionsförmåga bara verkar vara på topp när manus så kräver, att familjemedlemmarna ideligen sätter upp ett hyschande finger framför munnen trots att de under så lång tid levt med ständigt tystnadstvång och framförallt att den bebis som ploppar ut i sista akten lär vara världshistoriens tystaste spädbarn. En normalt gormande nyföding hade överlevt cirka en halv sekund i den där miljön.
Nåväl. John Krasinski (känd från amerikanska The Office) som står för såväl huvudroll som regi, har inte riktigt koll på detaljerna men har ändå knåpat ihop ett skräcktrauma med egenart. Hans fru även i verkliga livet, Emily Blunt, spelar mamma Evelyn med ett imponerande engagemang, och som pappa till två hörselskadade barn noterar jag glatt att den döva Millicent Simmonds (från Wonderstruck) och hennes cochleaimplantat får agera hjälte.
Mer viktigt i genren är att A Quiet Place faktiskt är rätt ruggig. Även skräckluttrad publik lär nog hoppa till några gånger.
Om man vill kan man ju läsa in några allegoriska kvaliteter också. Är det månne ännu en hyllning till kärnfamiljen? Som de flesta andra thrillers/skräckfilmer på belägringstemat. Eller nja, en roligare, men kanske inte troligare, tolkning är att det handlar om vår nya ”sköna” värld, där ett verbalt felsteg kan få nättrollen att attackera från alla håll.