En av många utmaningar med dokumentärer är att det inte går att styra händelseförloppet. Att som filmare bestämma sig för att följa någon med kameran och bara hoppas på att det blir intressant kräver ett visst mått av djärvhet.

Filmen om Amber skulle egentligen ha varit en kortfilm om den starka vänskapen mellan de två queera tonåringarna Sebastian och Amber. En bit in i filmandet blir Sebastian och Ambers flickvän Charlie kära i varandra, vänskapen upphör och filmarna väljer istället att fortsätta med bara Amber och göra det i det längre formatet.

Det blir en berättelse om en ung, ickebinär människa på gränsen till vuxenlivet. 

Det är både bra och dåligt. Amber är på många sätt klokare än Yoda och konstaterar stillsamt i samtal med transvården att det är omvärldens normer som framförallt skapat könsdysforin, inte Amber själv. På samma lugna vis analyserar den (den = Ambers självvalda pronomen) sina känslor på ett nyktert sätt utan att för den skull förbli oberörd.

Även om Amber är en otroligt intressant, komplex och vis person läggs en något för tung börda på Ambers axlar. I filmens början är vännerna stärkta av varandra mot världen och mot kameran. Rörande bilder visar de två udda fåglarna på skolavslutningar, när de fnissar i badkaret eller bara tröstar varandra. Relationen är självklar och så stark att den liksom sprakar. 

När så vänskapen tar slut blir Amber vilsen och utsatt, både i livet och i filmen. Trots sin exceptionella insiktsfullhet är den också en tonåring som festar, sminkar sig inför fest och löjlar sig framför mobilkameran. En del av livet, visst, men partydokumentationen får en alltför stor plats i filmen och känns inte rättvisande för Amber.

När Amber får plats att prata genomtänkt och på riktigt är det otroligt intressant. Om sorgen över sin döda pappa, kärleken till mamman och den förundrade nya förälskelsen i Olivera. Olivera är trans, men bekväm i sin kropp och den som utan att säga särskilt mycket ger Amber alll den styrka den behöver.

Trots de onödigt långa party- och tramsklippen hänger Alltid Amber ihop som estetisk helhet. Fotot spretar åt alla håll men klippningen är taktsäker punk och soundtracket signerat Shitkid är precist.

Jag saknar ändå den där kortfilmen som aldrig blev. Men det är väl livet, det blir aldrig som en tänkt sig. Sebastian och Amber kommer nog klara sig fint ändå, så otroligt kloka och fria unga människor som de verkar vara.