Anslaget är en sexsmocka. Emi och hennes man idkar frejdig sex, med en vokabulär direkt tagen från porrfilmen. Och kameran är inte buskablyg. Det är kön och penetration i närbild. Men också lite dråplig humor, som när svärmor – mitt under en smaskande avsugning – ropar genom den stängda dörren något om barnens middagsmat.
Det är tre minuter sexglädje mellan två vuxna men när klippet hamnar på webben förvandlas det till något smutsigt. Framför allt problematiskt för Emi, som är lärare på en fin mellanstadieskola och nu riskerar bli av med både jobb och ära.
I första akten ser vi henne där hon med jagad blick är på väg till skolan där ett akut annonserat föräldramöte ska avgöra hennes framtid i yrket.
Kameran följer Emis promenad genom Bukarest men är lika intresserad av folk och skeenden runt omkring henne, panorerar fram och tillbaka, ger oss en bild av en sliten stad med trasiga människor. Även om Emi har knallat ut ur bild ligger vi kvar på till synes slumpmässiga bilder av dansande löv, en mural, ett bygge. Här känner man igen den rumänska filmen, det dröjande berättandet som för något decennium sedan fick oss att prata om den rumänska vågen. Radu Jude målar här upp en bild av ett samhälle där frustration och indignation bubblar bakom corona-masker, där människor tar varje chans att hacka på varandra. Mental istid.
Folk som går förbi kameran tittar underande mot kameran, som vore den dokumentärt uppställd. En gammal dam bryter den fjärde väggen genom att spänna blicken i oss och säga: Slicka min fitta! En replik från den förlupna sexvideon.
Sextape-på-vift har blivit till en egen liten subgenre, med epicentrum i Hollywood, senast representerad av miniserien Pam & Tommy (om Pamela Anderson och Tommy Lee). Men även om grundförutsättningen i de båda fiktionerna är likartad, skiljer de sig åt på alla andra punkter. Filmskaparen Radu Judes verk är nämligen en skruvad särling. En triptyk där mittendelen är utformad som en filmad essä över mänsklighetens idioti. Ett rörligt bildband, samhällskritiskt och underhållande, som kommenterar allt från rumänsk politik under andra världskriget till tanken att filmmediet är verklighetens motsats till gudinnan Athenas glänsande sköld (i vars reflexion man kan se sakers sanna natur).
I den tredje akten (som i sin tur hyser tre olika slut) är vi med på föräldramötet, som blir till en kaoskör av åsikter som i Sverige hade fått en blåbrun stämpel men här verkar te sig rätt rumsren. Det flödar ohöljd antisemitism, misogyni, rasism, bigotteri och trångsynthet men även liberala verbala attacker av mainsplainingsart – och så en hycklande katolsk präst som trasslar in sig i allt ovan nämnda.
Det är tillspetsat och överdrivet, så som satiren ska vara, eller i alla fall karikatyren. Vid några tillfällen lite för putslustigt och platt men på det stora hela en småknäpp film, proppfull av roliga infall, nycker och nihilistiska tankar som skulle kunna summeras med Strindbergs gamla slitna citat: Det är synd om människorna.