Medan Yorgos Lanthimos är i väst och levererar lagom skruvade dramer med stora stjärnor, nu senast med härligt anala kostymfilmen The Favourite, har en annan spelare i den grekiska filmvågen, Alexandros Avranas, tvingats stanna hemmavid. Regissören bakom hyllade Miss Violence gjorde visserligen även han en utflykt utomlands i och med Jim Carrey-thrillern True Crimes, men det gick sådär, så nu ger han oss ännu en mörkögd vy över det grekiska samlivet.
För inte så länge sedan var grekisk film synonymt med Theo Angelopoulos vackra valiumpoesi, men efter det att Yorgos Lanthimos kickstartade den nya hellenska vågen 2009 med den suveränt skruvade Dogtooth, är nationens filmer snarare associerade med våld, övergrepp och sexuella perversioner.
Och indirekt med den brutala finanskris som vid samma tid fick Grekland på knä.
Det är nämligen inte svårt att läsa Lanthimos, Alexandros Avranas och de andra vågmakarnas verk som allegorier över landets knepiga ekonomiska situation. Vi är många som gjort det under årens gång, och även Love Me Not lämpar sig för en sådan tolkning. Åtminstone i den första akten där vi möter ett välbärgat par som utnyttjar en ung kvinnas utsatta position till att agera surrogatmamma till deras högt önskade barn. Klasskrock, exploatering, maktmissbruk – jo, även lite The Handmaid's Tale-vibbar där ett tag.
Men ibland styr viljan att analysera våra förväntningar lite för mycket, ganska snart ter det sig nämligen som att Avranas och hans manusmakare Kostas Peroulis mest av allt har siktat på en klassisk noir där ondsint intrigerande människor manipulerar varandra ner i helvetet.
Precis som i Avranas/Peroulis förra film, det hemska incestdramat Miss Violence, kliver vi in i ett glåmigt universum där medvetet manierade skådespelare visar upp en putsad fasad som vi vet snart kommer krackelera. Informationen är minst begränsad, premisserna doseras med pipett och detta dessutom efter det att det skeende som de ska grunda för, redan har inträffat. Det håller hjärnsubstansen angenämt alert, gör oss nakna inför de intrigkurvor som kommer – oväntade vändningar är åtminstone för undertecknad ren cineastisk afrodisiaka.
Skönt också att Avranas denna gång lägger band på den spekulativa ondskan, (Miss Violence är verkligen vidrig) – hinner jag precis tänka innan den tredje akten tar vid. De utdragna scenerna där en kvinna förnedras, är otäcka men egentligen inte mycket värre än det som brukar serveras en luttrad kritiker, problemet är att de är spekulativt sadistiska, i grunden poänglösa och därför dränerar hela stycket på mening. Kanske skulle en försvarare vilja dra fram nämnda allegori-kort men nja, det skulle inte ändra det faktum att en bräcklig men ändå lovande thriller i sin sista sväng kör rakt ner i diket.