Det är 2014 och vid en bardisk står läkaren Serhiy och samtalar med en vän som varit i Donbass, den proryska delen av Ukraina där strider redan rasar.
I fonden ser vi en glasvägg och där bakom står ett gäng tjejer klädda i vita skyddsdräkter, oklart varför. Medan männen pratar drar tjejerna på sig hjälm med visir, hämtar varsitt vapen och börjar skjuta hej vilt så att smattret från vapnen dränker männens samtal.
Allt taget i en statisk kamera. En tablå som säger mer än tusen ord, men ändå är sparsam med information. Dels för att kameran befinner sig på ett relativ behörigt avstånd från händelserna, dels för att vi inte vet vad som sker, eller ska ske. Och så fortsätter det, till stor del. Panoramor med distans men med en enigmatisk kraft som suger mig rakt in i skärmen.
Detaljerna, den långsamt uppbyggda spänningen, bilddjupet, det rika symbolspråket. Det är så genialt, snyggt och konsekvent genomfört att till och med tablåmästaren Roy Andersson lär nicka bifall.
I den ovan nämnda scenen är kriget på låtsas. Tjejerna kör nämligen paintball, men snart börjar de riktiga hemskheterna i en säregen mix av besjälad fotokonst och brutal realism.
Den stilistiska, nästan geometriska estetiken frontalkrockar med det ömsom förvirrade, ömsom strikt organiserade våldet som möter Serhiy när han vid ett uppdrag förirrar sig in på ryskkontrollerat område och blir tillfångatagen av den ryska milisen.
Efter att ha blivit torterad och förnedrad tvingas han bistå vid blodiga förhör för att se till hans landsmän inte avlider av den svåra – och grafiskt skildrade – tortyren. Inte för att hjälpa offren, utan för att en död soldat inte kan yppa några hemligheter.
En annan genial och djupt störande scen, bland många: En lastbil med texten ”Humanitär hjälp från Ryssland” backar mot oss, chauffören stiger ur, öppnar lastbilens bakre dörrar, trycker på en knapp så att rampen åker ner. En död man baxas upp. När lastutrymmet blottas finns där inga humanitära prylar utan en förbränningsugn, där ryssarna kremerar sina offer, bränner bevisen på sina övergrepp. Hela skeendet skildras olidligt långsamt. Minutiöst och utan känslor. Ännu en dag på jobbet. Ondskans banalitet.
Våldet tar egentligen inte upp så mycket skärmtid, men det är så vidrigt och utstuderat att det lever kvar i oss, precis som i Serhiy, som efter ett tag får återvända hem till sin dotter och sitt vanliga liv. Som ju aldrig blir vanligt igen. Reflection handlar lika mycket om tiden efter katastrofen, hur överlevare ska kunna gå vidare med sin nya sorgsna syn på livet, och inte minst på medmänniskan.
Den ukrainska filmskaparen Valentyn Vasyanovychs magnifika verk hade premiär på festivalen i Venedig i höstas och var ju redan då en angelägen kritik av ryska aggressionen, men har nu blivit nästan förlamande aktuell. Men det är inte därför ni ser en femma här ovanför, det är för att Reflection är en sällsam skapelse som hade varit ett mästerverk i vilken tid som helst.