”Comedy is tragedy – plus time! Natten Kennedy blev skjuten kunde man inte skämta om det, nu är det lovligt byte”.
Tragedi plus tid, det är receptet på god humor, enligt Alan Aldas självgode tv-skapare i Woody Allens suveräna dramedi Små och stora brott från 1989.
Jag antar att skaparna av Uppsalakidnappningen håller med, även om deras begrepp om gången tid kanske inte överensstämmer med Woodys.
Det har nämligen bara gått sju år sedan en 25-årig miljonärsson blev kidnappad av tre jämnåriga studenter. Han drogades, misshandlades och forslades brutalt till en utfrusen stuga i Västerbotten, utan vatten och el, där han våndades och svältes i sex dagar.
Jag var tvungen att läsa pr-mejlet två gånger för att verkligen försäkra mig om att jag läst rätt. En komedi om denna, för den kidnappade mannen, så klart traumatiska händelse?
Okej, allt är tillåtet i krig och filmmakande, så visst, om man lyckas skapa ett stycke begåvad och underhållande konst så må det – kanske – vara hänt. Det har man tyvärr inte.
Den drivande gärningsmannen, en läkarstudent som i filmen heter Josef Esfarander, och hans flickvän anlitar en kompis från förr som medhjälpare, en förvirrad man som får Dynamit-Harry att te sig som en intellektuell gigant. ”Jag har en plan” lovar Esfarander och Charles Ingvar ”Sickan” Jönsson nickar instämmande. Jo, filmmakarna vill nog med sin skojfriska ton att vi ska tänka Bröderna Coen men det är snarare Jönssonligan som börjar ruska på sig i minnesbanken.
Även i verkligheten lär kidnapparna ha varit klantskallar, och det är dem som filmmakarna vill driva med, och lyckas bra, åtminstone inledningsvis, men den ibland stolpiga dialogen och framförallt den nästan ständigt närvarande berättarrösten suger sakta men säkert musten ur humorn.
Jo, ”voice over” kan vara en smart genväg till filmisk framåtrörelse men överutnyttjad blir den bara en stoppkloss. Här pratas det i princip hela tiden, vilket bitvis får Uppsalakidnappningen att framstå som en tokrolig radioteater man likaväl kan uppleva med stängda ögon.
Det är Esfarander som orerar om vilken smart gynnare han är, om hur hans plan är ett mästerverk, och han drar en massa citat från diverse tänkande potentater, antagligen i förhoppningen att deras intellektuella massa ska smitta av sig på honom.
Han är kort sagt en galopperande narcissist och sociopat.
Av någon anledning nöjer sig inte filmmakarna med att låta honom prata oavbrutet, han får även upprepa vissa citat flera gånger. Huruvida det är en miss i klippbordet eller bara en övertro på komiken i monologen är svårt att veta.
Men okej, det finns såklart en humoristisk kontrast mellan Esfaranders självhävdelse och den nolla han egentligen är, men precis som att ett kul skämt inte tål att upprepas för många gånger, blir det här orerandet i längden bara irriterande.
Det är också problematiskt att upphovsmännen fullständigt har anonymiserat kidnapparnas offer. Filmens upphovsmän har sagt att de medvetet inte tagit någon kontakt med 25-åringen, att de istället gjort en egen tolkning av förloppet.
Jag kan tänka mig att den utsatte mannen hade gjort en annan.