Stenåldersynglingen Dug och hans stam, som består av cirka tio personer och ett tamt vildsvin, bor isolerade i en lummig krater, där tiden stått stilla, mitt i en enorm stenöken. En dag blir de invaderade av några beväpnade fulingar som först ter sig komma från yttre rymden men visar sig vara ett bronsåldersfolk, som vill starta gruvbruk i kratern. I inkräktarnas ledning tronar den ondskefulla Lord Noth, och det är upp till Dug att rädda sitt folk.
Fåret Shaun, Flykten från hönsgården och Varulvskaninen är stora titlar för den lilla människan – och deras föräldrar. Medan Disney (ofta men inte alltid) försöker locka in de sidosittande vuxna med en för barnen oåtkomlig ironisk överbyggnad, har brittiska Aardman Animations skapat verk som på ren finurlighet och ålderstrotsande fantasi fungerat på båda grupperna, på samma gång, på samma sätt.
Bara det faktum att det handlar om gammal hederlig stop-motion-teknik, inte datoranimationer, gör ju att studions alla grimaserande lerfigurer känns mer organiskt levande.
Bäst var ändå Wallace & Gromit-serien som kom på 90-talet och sopade banan med all annan barn-tv. De korta berättelserna om hunden Gromit och hans husse Wallace var sprängfulla av fantasieggande och sinnesvidgande humor: En skön mix av slapstick, fyndigt detaljerad scenografi/rekvisita och naturvidrig logik.
Avsnittet kallat Fel brallor, där duon låter hyra ut ett rum till en pingvin, som visar sig vara manipulerande och gravt kriminell, var en toppnotering. Och vi i Sverige fick sannolikt den allra bästa versionen, eftersom det var härlige Claes Månsson som dubbade Wallace med sin oefterhärmligt melankoliskt underhållande röst. Månsson bidrog utan tvekan till att ge den där knöliga gubben en extra dimension av mänskligt liv.
Efter denna tripp längs minnenas allé står sig tyvärr Grottmannen Dug inte så bra. Rutinerade Aardman-britten Nick Park (som faktiskt fick en Oscar för Fel brallor) utgår här från grabb-räddar-dagen-premisser som är lika slitna som en gammal ingången filttoffla (filttoffla? Jo, man får såna associationer när man har Wallace & Gromit i skallen).
Visst finns finurligheterna här, och en skönt anarkistisk anakronism (om ett skämt kräver en glasdörr, så sätter man in en sån i bronsåldersmiljön…), men intrigen är ovanligt odynamisk – större delen av filmen ägnas nämligen åt en fotbollsmatch mellan Dugs lågpannade lag och det mer finputsade bronåldersgänget.
Det låter kanske skoj, på pappret, men när Parker och gänget klarat av den underhållande uppvärmningen (där vi får reda på hur fotbollen uppfanns) verkar fantasin börja tryta och kvar finns en till största del rätt oengagerad form av snubbelhumor.
Men okej det är inget den yngsta publiken lär störas av, tvärtom lär det bli livat i luckan. Sannolikt är att Aardman medvetet här siktar lägre, och yngre. Rak och enkel underhållning.
Kul för småttingarna, inte riktigt lika roligt för en Wallace & Gromit-nostalgiker.