Marie-Antoinette, kallad Tony, är på ett rehabiliteringshem efter att ha slitet av korsbandet i en skidolycka. Ställets psykolog flummar ut i en teori om att det nog inte var en tillfällighet att Tony skadade just knät, eftersom det är en led som böjer sig bakåt… och antyder att Tony retirerar från något, backar undan en konflikt i sitt liv.
Ja, rena tarot-tokerierna, alltså.
Det verkar Tony också tycka, men likväl rullar det tillbakablickande igång, som är ”Förförd”.
Vi hoppar tillbaka 10 år. Tony är singel, någonstans kring 35-årstrecket och träffar den gamla flirten Georgio på en nattklubb. Han är en lagom tät charmknutte som brukar dejta fotomodeller men visar Tony fullständigt uppmärksamhet.
Hon oroar sig för att hennes vagina blivit för vid, eftersom hennes exman sagt så. Georgio menar att bara en man med en liten penis kan säga något sådant.
Det är en bubblande förälskelse mellan två människor som levt ett tag men fortfarande vill ha mer. Mycket mer. Det blir barn. Det blir trubbel.
Manusskrivande regissören Maïwenn gillar båda sina huvudroller. Visst är våra sympatier hos Tony, och nog kan vi precis som hennes bror se att Georgio har seriösa svårigheter att släppa sitt gamla ansvarslösa glidarliv, men det sinnrika manuset och den bitvis riktigt fyndiga dialogen gör trovärdiga människor av dem båda.
När hon klagar på att han i den ena stunden hotar henne och i den andra säger att han inte kan leva utan henne, svarar han att ett bra förhållande går upp och ner som som en EKG-kurva. Om kurvan planar ut, är förhållandet dött.
Det är en plattityd som, precis som den inledande knä-metaforen, är rätt idiotisk men ändå har någon slags basal bärighet.
Maïwenn föser oss upp och ner utmed den där kurvan: I det stora – hela berättelsens struktur är av mild bergochdalbanekaraktär – men också på detaljnivå, med scener där stämningar skiftar som aprilväder.
Skådespelaren Maïwenn syns ofta framför kameran i sina egna regiinsatser men här träder hon tillbaka, i stället bjuder hon sina skådespelare på ett emotionellt sett spänstigt manus som de flesta aktörer skulle döda för.
Att kalla det välspelat är en underdrift.
Vincent Cassel har alltid sett lite otäck ut, men här lyckas han på mikrosekunder gå från spjuver till potentiell våldsman, och tillbaka igen. Utan att beträda psykopatmarkerna. Det är bra.
Huvudrollsinnehavaren Emmanuelle Bercot som bland annat sågs som barnrotelspolis i Maïwenn största claim to fame, ”Poliss” (2011), börjar som en rätt grå uppenbarelse till att närapå jobba in sig i min närmaste släkt.
Det finns egentligen bara ett problem med den här filmen. Den tar liksom aldrig slut. Den är visserligen bara två timmar, men det känns överraskande långt. När farten efter si så där 90 minuter börjar plana ut, tar Maïwenn ny sats, tvingar ut paret i ännu en känslokris. Och sedan ytterligare en. Till slut känns det mer som mentala straffrundor än fördjupningar.
Ungefär som om att jag skulle fortsätta recensionen här. Trots att ni väl kände er rätt färdiga där, för två meningar sedan. Bara veva på med ungefär samma innehåll.
Okej, när jag ändå håller på kan jag påpeka att den då 18-åriga Maïwenn faktiskt hade en liten roll i den klassiska hitman-thrillern ”Leon” från 1994. I samband med det gifte hon sig med filmens regissör, den dubbelt så gamle Luc Besson (det höll i fyra år).
Om berättelsen är lika självupplevd som den känns, blir tanken på det där dissade exet med det småskaliga organet extra kul.