Finansiärerna Film i Skåne är nog nöjda. Dennis Trulssons fina foto fångar det sydligaste landskapets vackra skog på ett naturlyriskt vis – även om det kanske inte riktigt är kongenialt med det mörka psykologiska drama som regissören Magnus Hedberg verkar ha siktat på.
Man tänker liksom mer på österlensk kulturvandring än ”Den sista färden”.
Det lilla vattenfallet, den beskedliga slänten, den egentligen inte så imposanta ån som kameran försöker förvandla till en vild norrländsk fors.
Det är något med lövskogens lyster som gör att den aldrig riktigt kan axla den täta granskogens förmåga att alstra mystik och trollska känsla av hot. Som för att kompensera detta, och möjligen även det inte helt bärkraftiga manuset, använder sig filmmakarna av slowmotion. Ofta. Riktigt ofta.
Man förlitar sig stenhårt på det utdragna ögonblickets inneboende suggestion. Och visst, den finns ju där, det har vi fått inympat i oss sedan den rörliga bildens födelse men som med alla andra effekter bör slowmotion nyttjas med måtta, annars sticker den ut som en fylltratt på en nykterhetsbasar.
Bakom den nästan heltäckande frekventa valiumkoreografin skymtar en lite kantig och inte alls oäven historia om Madde (Felice Jankell), en tjej med trasig uppväxt, som ger sig ut på kanottripp med sin kusin, hennes pojkvän och dennes kompis. En kvartett vars brutala öden under några dygns resa i den skånska spenaten ackompanjeras av Maddes voice over som läser ur en dagbok pepprad med pretentiös tonårsexistentialism på temat ”Stackars mig!”.
Nå. Bitar av gängets skogstripp är ändå spännande. Som filmens bästa scen, den är kort, där Madde skymtar en gestalt längre in i skogen, då kvicknar reptilhjärnan till och hoppas på mer näring. Men icke.
Den ranka konstruktionen lyser igenom allt för ofta för att den gutturala spänningen ska hållas vid liv, och någonstans där manusmallen säger att det ska infinna sig en första vändpunkt, börjar den gemytliga samvaron att krackelera. Vi får en stämningsförskjutning som inte är helt förankrad i skeende eller psykologi, vilket ju är illa i en traumatisk thriller som till stor del nog ska utspela sig i ett slags mentalt landskap.
Det är med andra ord en ofärdig och darrig skapelse, som gärna hade få gå ett varv till genom manuslupp och klippbord.
Men, som tränaren brukade säga, för mycket länge sedan, efter en generaltorsk i St Eriks-cupen: Vad tar vi med oss av den här förlusten?
I det här fallet ett inspirerat foto och en ambition att göra film som talar till själ och hjärta. Det som krävs inför nästa insats är nog lite större självdistans – och mycket mindre slowmotion.