Ryske regissörsräven Aleksandr Sokurov har gjort film sedan Brezjnevs tid, men är mest känd för sin imponerande experimentfilm ”Den ryska arken” – en enda lång tagning genom konstmuseet Eremitaget där regissören låter kameran röra sig mellan olika epoker i den ryska historien. Stort och maffigt.
Det var 2002, sedan dess har han gjort en massa korta dokumentärer och en lätt teatral version av ”Faust”. Här gör han ett besök i ett annat av de riktigt stora europeiska konstmuseerna, Louvren. Utgångspunkten är det tyska intåget i Paris 1940, och den administrativa ockupationen av Mona Lisas hem.
Här får man lära sig en hel del. Bland annat om den tyska officeren och adelsmannen Franz Wolff-Metternich som faktiskt såg till att all den konst som fransmännen gömt undan inte föll i Hitlers händer. Men Sokurov vidgar visionen ytterligare, ger en kort men kärnfull lektion i det fransk-tyska maktförhållandet under kriget, påminner om att även Louvren är fylld av gamla krigstroféer. Många av dem insamlade av Napoleon – som här också drar omkring som ett spöke bland Louvrens kolonnader.
Den biten är rätt fånig, tänk ”Natt på museet”, för konsthistoriker.
Kort sagt en säregen blandning av essäfilm om själva museet (Louvren står som medproducent...) och en vidare diskussion om den europeiska konstens roll genom tiderna, i historien och i samhället.
Ingen publikflirtare direkt… vilket ju var väntat, men heller inte speciellt eggande rent bildmässigt, vilket är mer överraskande.
Sokurov mixar journalfilm och arkivbilder med videofilm av snarast VHS-kvalitet och Skypesamtal, så jo, visst finns det en visuell lekfullhet, men ”Francofonia” kommer inte ens i närheten av de förväntningar som besöket på Eremitaget hade byggt upp.
Nå, en publik som är lika gravt konstintresserad som filmmakaren, ser säkert saker här som går undertecknad förbi, och i efterhand är det trots allt kul att ha byggt ut sin historiska referensram ett snäpp, men någon minnesvärd biografupplevelse är ”Francofonia” inte.
”Francofonia” avslutas med ett rödtonat myrornas krig, ackompanjerat av en kakofonisk tappning av den ryska nationalsången – en slutkläm som är lika gåtfull och egenartad som regissören själv