Filmen börjar mitt uppe i en maxad biljakt med pang-pangströssel där Gibsons voice-over börjar berätta ”Kära mamma...” som om han skrev ett vykort från semestern. Beslutet att döpa om ”How I spent my summer vacation” till ”Get the gringo” i alternativ översättning känns som om någon vill understryka att Mad Mel faktiskt skjuter på mexikaner den här gången.
Hur som helst påminner Gibsons råa karaktär om Porter i ”Payback”, som Gibson gjorde för många år sen (vilket gjort att många ”Payback”-fans utnämnt ”Get the gringo” till en inofficiell uppföljare). Han är en hämndlysten man, men med ett gott hjärta och en cementkäke. I det mexikanska fängelset skaffar han till och med en liten surrogatfamilj. Ett ställe som för övrigt mer liknar ”the worlds shittiest mall” än en riktig anstalt.
Alla plitar är korrupta, alla tjuvar är skitiga och Mel smider sina planer tillsammans med en tolvårig grabb som tigger cigaretter och svär.
Amerikaner som åker över gränsen för att uppleva ett land med ännu mer korruption, knark och misär än hemma har nästan blivit en egen genre. Både serier som ”Breaking Bad”, ”Eastbound and down” och filmer som ”No country for old men” är i någon mån mexploitations.
”Get the gringo” funkar dock bättre än det mesta Mel Gibson gjort sig känd för på senare år. Det vill säga antisemitiska uttalanden, kvinnomisshandel och ”The Beaver”, där han pratade med sig själv genom en bäver-handdocka med brittisk dialekt.