Lagom till internationella kvinnodagen kan man notera att filmer på temat ”män som håller kvinnor isolerade från omvärlden” står som ridspön i backen. Premissen återkommer i så skilda titlar som amerikanska Oscar-vinnaren ”Room”, sci-fi-uppföljaren ”10 Cloverfield Lane”, turkiska hedersdramat ”Mustang” och så alltså i detta högst egenartade psykodrama signerat Hanna Sköld.
Den senares långfilmsdebut ”Nasty Old People” var ett crowd-fundat lätt surrealistisk drama som blandade spelfilm med ett uns stop-motion-berättande. Nu återkommer hon till samma form, men här har animationen såväl fått ett mer arbetat utseende som större utrymme.
Blanca Engström som sken skirt i huvudrollen i den 80-talsnostalgiska sommarvisionen ”Flickan” (2009) återkommer här i en liknande miljö, i alla fall rent estetiskt. Hennes rollfigur Eini bor ensam med pappan i en liten stuga i skogen. Precis som hans far innan honom vill Einis pappa skydda sig själv och sin avkomma från den omvärld som han säger är farlig – men egentligen handlar det om att behålla makten i det mini-patriarkat som gått honom i arv.
Han håller flickan och tillvaron i schack genom en ohelig mix av anal perfektionism och brutalt envälde. Och det börjar riktigt bra. Filmen alltså.
Hanna Sköld etablerar pappans våldsamhet tidigt, vilket gör att den sedan ligger kvar i publik och flicka, som ett svart löfte om våld. Det skapar en nerv och tung närvaro i annars vardagliga scener i duons tysta, torftiga tillvaro.
I de många tillbakablickande dockanimationerna följer vi med på en resa genom familjens pennalistiska historia. I fokus ligger det sociala och psykologiska arvet som sargar släktens kvinnor. Det börjar med ett övergrepp i Spanien och slutar i ovan nämnda stuga.
Stop-motion-berättandet är grovt och känsligt på samma gång, det är lite som att se Döderhultarens dockor i ryckig zombieversion.
Men det är också påtagligt summariskt. Animationerna betar av en nästan sekellång bakgrundshistoria på en dryg halvtimme. Det skulle i och för sig inte vara ett problem om inte filmens nutid vore så… vad ska man säga?... eterisk…
Det är drömska scener, med ett urtvättat ljus och en mycket ambitiös ljudbild. Det är med andra ord snyggt, men det blir som ett stycke psykologisk poesi snarare än ett drivet drama. Pappan och dottern blir till figuranter i ett konstverk om våld i nära relationer, snarare än människor av kött och blod.
Det är som bekant en tunn gräns mellan det gåtfulla och det bristfälliga berättandet. ”Granny’s...” balanserar där mest hela tiden.
Med detta sagt är det i grunden ändå en sällsam och suggestiv upplevelse. Man ska aldrig snörpa på munnen åt den egensinniga hjärnan som knåpar ihop något som sällan ses på repertoaren. Och där kvalar Skölds febriga fantasivärld onekligen in.
”Granny’s dancing on the table” har samtidig premiär på den internationella kvinnodagen, på bio och VOD.