Kommer ni ihåg Hästmannen? Även kallad Stig-Anders. En skäggig, långhårig och på dialekt mumlande ensling som blev mediamaskot för några år sedan. Likt en Robinson Crusoe i de småländska skogarna levde han som om de senaste hundra åren inte hade passerat: I samklang med flora och fauna, brukandes jorden med hjälp av sina stora arbetshästar, som han kallade ”flickera”.
Filmaren Peter Gerdehag dokumenterade Stig-Anders tillvaro i bedövande vackra bilder som gav en rättmätig Guldbaggenominering och höga betyg.
Nu är Peter och Stig-Anders tillbaka i en sista strid mot de svenska myndigheternas alla prusseluskor som inte klarar av att en människa så tydligt bryter mot gängse normer. Länsstyrelsen har sedan det begav sig sist belagt Hästmannen med djurförbud eftersom de anser att han inte kan ta hand om sina fålar tre.
Således den lilla människan mot den stelbenta makten. Rollerna är fixerade, skulden fördelad redan i premissen, resten är en ren formalitet.
Det borde vara det i alla fall, verkar filmmakarna mena.
Även om jag hade lite svårt för den exotiserande kuf-bilden i den första filmen, var det i alla fall en fin hyllning till de som är lite eljest, men det är här mest av allt ett indignationsverk.
Visst finns även här en hel del magiskt intagande scener med hästar i motljus eller dimma, och Stig-Anders är fortfarande en mycket filmisk karaktär men den här gången står skaparnas patos i vägen för upplevelsen. Eller… om man ska vara helt ärlig är detta inte så mycket en filmupplevelse som en ambitiös partsinlaga i en tvist mellan djurskyddsinspektören Ingela och Stig-Anders.
Peter Erdehag och medregissör Tell Aulin är förbannade över hur myndigheterna har behandlat den anakronistiska bonden och räknar kallt med att publiken, som har matats med David mot Goliat-historier sedan tidernas begynnelse, ska reagera med reptilhjärnan och bli lika upprörda som de är, men glömmer att några av oss trots allt har lite källkritiskt tänkande kvar.
Kanske stämmer allt som de påstår, kanske är inspektören en ondsint byråkrat som borde få människoförbud men när Gerdehag så envetet vägrar skildra fallet ur en annan vinkel eller åtminstone nyansera, gör han sig själv och Stig-Anders en björntjänst.
Filmmakarna staplar istället scen på scen som berättar samma sak: att Hästmannen älskar sina djur, vilket väl egentligen ingen betvivlar, inte ens länsrätten, konflikten rör ju huruvida han klarar av ta hand om dem på ett bra sätt.
Ja!! säger filmen med en sådan överkompenserande emfas att jag nästan börjar tvivla.
Och det var kanske inte meningen...