Argentina 1979. Juan och hans föräldrar har varit politiska flyktingar i Cuba sedan statskuppen några år tidigare som avsatte president Peron, men nu har mamma och pappa bestämt sig för att återvända till hemlandet, under falsk identitet, och fortsätta sin kamp i motståndsrörelsen.
Premiärveckans tema verkar vara ansvarslösa vuxna. Lukas Moodyssons återkomst till filmbranschen, ”Vi är bäst!”, och ”Jag kallas Ernesto” bygger båda på sanna historier skrivna av barn till egocentriska föräldrar.
I det svenska fallet rör det sig om en neurotisk mamma som jagar kärleken så hårt att hon glömmer sin dotter, medan Juans föräldrar är helt absorberade av den underjordiska striden mot diktaturen.
Med tanke på att de båda historierna dessutom utspelar sig ungefär samtidigt ger denna oplanerade repertoarkrock en bra bild av uppväxt i två olika samhällen – och skänker i förbifarten en inte helt klädsam i-landstouch åt de svenska ungarnas problem.
Nåväl. Vi har sett det här argentinska traumatiska skeendet några gånger tidigare på duk men den här gången får vi det levererat ur ett barns perspektiv, vilket ska visa sig vara lika ögonöppnande som frustrerande.
”Jag kallas Ernesto” heter som den heter eftersom elvaårige Juan tvingas byta namn till det nämnda när familjen flyttar tillbaka.
Dramat träder en sakta men säker lunk. Juan/Ernesto går i skolan, blir kär i en tjej, försöker ”spela vanlig” men bär hela tiden den gnagande oron av att tiden, livet, är utmätt. Hemmet har blivit en konspirationscentral, och när det verkar vara fara och färde tar pojken och hans lillasyster tillflykt till husets lönnrum.
Några få actionladdade scener bryter av det förvånansvärt odramatiska berättandet. Våldet kommer i suggestivt serietidningsanimerade sekvenser, som vore de minnena alltför smärtsamma för Juan att bearbeta i verklig form.
Filmmakarna väjer alltså inte för mörkret men går ändå inte heller hela vägen in.
Vi ser allt ur Juans ögon, blir vid hans sida hela tiden. Det som han bara får berättat för sig, får inte heller vi se ske.
Det politiska landskapet, berättelsens yttre premisser, ligger dolda för oss, vilket såklart är kongenialt och lojalt mot uppsåtet att berätta pojkens historia; budskapet går fram, med emfas, det måste ha varit ett helvete att växa upp med en ständig oro för sin egen och sina föräldrars liv, men det begränsade synfältet förtar ändå lite av dramatiken.
Å andra sidan gör det filmen, precis som Moodyssons, till en lagom spännande skapelse för en yngre tonårspublik som annars är hänvisad till mental svältkost från Hollywood.