Jag brukar se fram emot Pedro Almodóvars filmer. Ibland räkna dagarna till premiären. Men när jag några minuter före pressvisningen förstår att ”Kära passagerare” utspelar sig på ett havererat flygplan förvandlas min entusiasm till panik. Jag är extremt flygrädd. Under andra omständigheter hade jag vägrat se filmen – men nu är det för sent, jag kan inte krångla mig ur visningen och måste bänka mig. Svettig och ångestfylld.
”Kära Passagerare” inleds på landningsbanan till Madrids flygplats. Peninsula Flight 2549 mot Mexico City skall just starta. Antonio Banderas tar bort bromsklossarna när bagagehanteraren Penelope Cruz kör förbi med ett lass väskor. Hon krockar, Banderas kommer till undsättning, det klantas och ramlas och Cruz berättar att hon väntar Banderas barn. I känslostormen glömmer Banderas bromsklossarna.
Öppningsscenen skall vara rolig men är det inte. Almodóvar som alltid varit mästare på att balansera snyggt mellan humor, fars, melodram och livets svåra allvar verkar inte längre kunna gå på lina som han en gång gjorde. Scenen känns som hämtad ur en slarvig privatteateruppsättning i Jönsboda.
Men det är ju bara öppningsscenen.
Så är vi uppe i luften. Olyckan har redan inträffat och för att det inte skall uppstå panik på planet har alla passagerare i ekonomiklassen drogats med muskelavslappnande medel. De sover som stockar. Ett konstlat grepp som gör det möjligt att förlägga hela handlingen bland resenärer och personal i första klass.
Här finns den korrupta affärsmannen Mas (Jose Luis Torrijo) samt Norma (Cecilia Roth) diva, skådespelerska och domina. Bredvid henne hittar vi den synska medelålders oskulden Bruna (Lola Dueñas), lönnmördaren Infante (José María Yazpik) samt skådespelaren och hunken Galan (Guillermo Toledo) vars flickvän håller på att ta livet av sig nere på den spanska marken. Ett persongalleri värdigt Almodóvar som verkar vilja återvända till den kitschiga värld där hans karriär en gång började.
”Kära Passagerare” påminner om ”Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott” – men minnet är blekt. Vi har sett det här förr och då var det bättre och framförallt banbrytande.
Planet är inte längre på väg till Mexiko utan cirkulerar i luften i jakt på en ledig landningsbana. Med döden framför sig gör alla ungefär som jag hade gjort i samma situation: Krökar ner sig och tar meskalin. Särskilt hårt blandmissbrukar den superfjolliga personalen, som ett dussin tequila-shots och lite sobril senare inleder att ett märkligt och alldeles för långt sång och dansnummer. Återigen skall det vara roligt. Återigen är det inte så.
Det sägs att ”Kära passagerare” är en allegori över läget i dagens Spanien. Arbetare och medelklassen sover utslagna medan landet/planet är på väg åt skogen. I första klass driver man med kungahuset och makteliten och skiter i ekonomiklassen för att bäst kunna rädda sitt eget skinn.
Bitvis väldigt roliga är dock flygvärdarna Joserra (Javier Cámara) som inte kan ljuga eller hålla käften, knubbisen Fajas (Carlos Areces) och bitchen Ulloa (Raúl Arévalo) – utan dem skulle ”Kära Passagerare” inte gå att titta på. Räddningen är att de har huvudrollerna.