Holländska ”Kauwboy” berättar om pojken Jo-jo som lever i ensamt hushåll med sin far och adopterar en kaja som fallit ur sitt bo.
Det här den tredje utländska filmen som går upp på kort tid om ett barn i tioårsåldern som för en ensam tillvaro bland självupptagna vuxna, under mer eller mindre svåra sociala förhållanden. I saudiarabiska filmen ”Den gröna cykeln” tampas en ung flicka med att skapa sig ett utrymme i samhället som begränsar hennes frihet, medan hon inte låter sina drömmar kuvas.
Brittiska ”Broken” handlar om renhjärtade flickan Skunk som får bevittna stukade människor fösa varandra över förtvivlans rand, som vore de delar i ett mekaniskt verk av våld i London-grannskapet där hon bor.
Alla är tre är se- och minnesvärda för både unga och vuxna, och de utgör just nu ett sällsynt tillfälle för barn och föräldrar att få gemensamma filmupplevelser på bio.
”Kauwboy” av Boudewijn Koole, handlar om pojken Jo-jo som lever med sin pappa, men som mest får klara sig själv, och som i smyg vårdar en fågelunge som pappan inte vill låta honom behålla. Pappan är frånvarande och fjärr. Han har ett yrke där han bär axelklaffar på skjortan och vid oregelbundna tider kör iväg i ilfart från hemmet i en skåpbil. När han kommer hem kollapsar han i tv-soffan framför naturprogram med hajar och alligatorer som sliter sina byten i stycken.
Pappans undertryckta vrede blossar upp i plötsliga utbrott, som Jo-jo inte förstår och bara ibland kan parera.
Jo-jo lugnar sin kaja i moderliga monologer, om att den måste äta och bli stark, ta hand om sig ... han friserar sanningen om hur han har det i telefonsamtal till mamman vid tillfällen då pappan inte är med. Hon är på turné med ett countryband i USA och han ser fram emot att hon snart kommer hem. Då ska de fira hennes födelsedag och han få visa sin fågel. Han vill pynta och baka en paj.
Jo-jo får en vän i Yenthe, (Susan Radder) flickan i vattenpololaget som spottar, springer och slåss som han själv. Och kajan växer sig stark, men det som Jo-jo håller ifrån sig kommer han inte undan.
Pojken närmar sig en stor sorg genom skötseln av fågelungen, och kajans öde blir det som gör honom och hans behov synliga för fadern, till slut.
Som en Lasse Hallström-film från förr, realistisk och närgången, men förlagd till en nutida, lite stökig holländsk småstad, (minus allt skimmer av nostalgiskt gult ljus,) kan man kalla ”Kauwboy” för en 2010-talets ”Mitt liv som hund”.
Rick Lens, i rollen som Jo-jo, är en stor naturbegåvning, ett fynd, sann i varje ögonblick.