Mot slutet av ”Liv & Ingmar” beklagar sig Liv Ullman:
Trots att hon har haft en lång karriär som skådespelerska och regissör vill alla hon möter alltid prata om hennes tid med Ingmar Bergman. Vilket ju är en lustig, lite lätt självironisk kommentar i ett verk som handlar om just detta, som nästan sätter likhetstecken mellan de filmer de gjorde tillsammans och den kärleksrelation de delade.
Hennes klagan är inte så djupt rotad ändå, verkar det som. Hon berättar villigt och välformulerat om relationen till det numera nästan legendariska geniet, i hennes ögon en stor filmskapare men känslig och knepig privatperson – hon uttrycker sig milt och med överseende med hans nycker och nojor.
Men så har ju minnet en tendens att mildra och förvanska. Vi får naturligtvis inte hela sanningen. Självklart inte Ingmar Bergmans, han domderar som bekant numera änglar och demoner i skyn, men inte heller dåtidens Liv Ullmans, utan det som finns kvar i hennes memoarer och hjärnvindlingar – mixat med filmskaparnas förväntningar.
Indiske Bergman-fantasten Dheeraj Akolkarhar har satt ihop en vederhäftig dokumentär med tydliga estetiska ambitioner men den krassa grundfrågan inställer sig ändå: Behöver världen ännu ett dokument om Ingmar Bergman?
Svaret är ett tvehågset: Jo, men okej då…
Det är förvisso inte mycket nytt som blottas, men vi får ändå ett gäng detaljer om IB:s förhållande till kvinnor, eller åtminstone till den person som han kallade sin Stradivarius.
”Bergmans kvinnor” har blivit ett vanligt begrepp men det är inte lika ofta vi får det andra perspektivet; ”kvinnornas Bergman” – vilket vi ändå bitvis ges här.
Och demonregissören framstår om möjligt ännu mer neurotisk än förut.
Under inspelningarna på Fårö lät han exempelvis Liv Ullman bara gå ut och träffa de andra på onsdagar, resten av veckan skulle hon dela hans eremitage.
Det var såklart inte fråga om något fysiskt tvång, snarare ett slags frivillig fångenskap, som hon till slut, inte helt förvånande, fick nog av.
En scen från ”Skammen”, där norskan och Max von Sydow spelar krigsflyktingar, får ny emfas och betydelse när Liv berättar att IB:s ilska mot henne den dagen gav filmögonblicket dess extra intensitet.
Det är i de stunderna som ”Liv & Ingmar” som verket väcker mig ur min ”ännu en Bergman”-dvala. Alltså de där små livgivande detaljerna som för ett ögonblick gör människa av nationalmonumentet; som också de små hjärtan som han pyntade sina kärleksbrev med, eller den gamla nallen i vilken han hade stoppat in Livs brev i.
Men ungefär samtidigt som norskan kommer in på den klagan som nämns överst, hade jag just börjat notera att fokus sakta men säkert hade börjat glida från Liv Ullmans upplevelse av Bergmantiden till ännu ett hövligt hyllande epitaf på en ikons vid det här laget fullklottrade gravsten.