Borlänge, tidigt 1990-tal. En av eleverna på en starta-eget-kurs för unga arbetslösa personer har fått idén att han ska anordna vildmarkstripper för äventyrslystna turister. Eftersom den kvinnliga kursledaren är tänd på sin yngre adept, och ser möjligheten till lite samkväm i lingonriset, går hon med att låta gruppdeltagarna agera testpiloter för hans projekt.

Ute till skogs går det mesta åt fanders och fingerad kamp för överlevnad övergår i reell sådan. Eller… det är väl så vi ska se det. Men den långfilmsdebuterande regissörsduon lyckas aldrig riktigt övertyga om att någon inblandad utsätts för verklig fara.

Visst, det viftas med kniv och någon blir förgiftad av kontaminerat vatten men den amatörmässiga produktionen gör tyvärr att den för inlevelsen livsviktiga illusionen aldrig upprättas. Vi lämnar aldrig amatörteaterns domäner.

Visst, det här kompisknåpade dramat från Dalarna har en och annan god stund. De fyrkantiga figurerna är debila på ett underhållande vis och intrigen, där ett gäng stadsbor går vilse i skogen och sin egen moral, är en bra grundplåt, men... nej. Det räcker inte.

Trovärdigheten skjuts obönhörligen i sank av ett haltande manus med bristande konflikt- och karaktärsetablering, ett ytligt liggande skådespeleri och en riktningslös dialog.

Det räcker inte att sätta upp en kamera mot verkligheten för att nå naturlig realism, den måste skapas, ältas och tuktas för att efterlikna verkligheten.

Det smärtar alltid att racka ner på ett ungt, lustdrivet projekt som detta. Om kriterierna för ett högt betyg vore en extremt liten budget och stor entusiasm, skulle ”Losers” vara en fullpoängare.

Men hur behjärtansvärt ett projekt med inspelningskostnader på 100 000 kronor än kan te sig, bör det ändå leverera någorlunda tajt fiktion – i alla fall när upphovsmakarna väljer att sätta upp filmen på repertoar och avkräva publiken biljettpeng.