Min gamle favorit Julio Medem samarbetar här med Penélope Cruz, som även är medproducent. Den spanska världsstjärnan spelar en kvinna, Magda, som just när hon blivit arbetslös, och hennes man har lämnat henne för en yngre blondin, drabbas av bröstcancer. Livet skakar till men Magda håller balansen på ett för omgivningen - och för undertecknad – förbluffande vis.
Här får Penélope Cruz spela ut hela sitt register, och det är brett. Det tar henne bara några sekunder att sätta rollfiguren, sedan är den hennes, från början till slut. Vilket i och för sig är imponerande men hennes dominans gör av fysisk och psykisk naturlighet också att de kringgärdande rollerna tappar färg och motiv.
Speciellt problematiskt blir det med Magdas nye man, som även han är märkt av döden, då han nyligen förlorat både fru och barn i en bilolycka. Han tillåts vara sorgsen i en kvart, sedan agerar han likt alla andra bara rundningskon vid Cruzs soloåkning.
Med tanke på den katolska spanska miljön och den livsavgörande tyngden hos en cancerdiagnos berättar Cruz och Medem i en uppfriskande agnostisk ton. Inte ens när det (kanske) närmar sig slutet vill Magda slå blå dunster i sin sons ögon. Hon lägger fokus på livet, inte på vad som antagligen inte kommer därefter.
Vilket väl också kan sägas vara styckets sentens: Carpe diem. Hu! Jag vet, det låter illa och prettosliskigt – men det är som tur är ingen som uttalar det slitna credot i ord.
Drabbande är det såklart ändå. Även om jag stundtals känner mig mer än lovligt känslomanipulerad. Mer så än vanligt när det gäller Julio Medem som visserligen alltid tar ut svängarna men ändå brukar ha ett mer nyktert berättande.
Störst påverkan på min referensram hade hans debut, den underbart underhållande och köttiga basiska familjekrönikan från 1992. Efter det följde han upp med några udda sevärda saker, speciellt minnesvärd var ”De älskande vid polcirkeln” från 1998, men sedan var det som att inspirationen ebbade ut och viljan att skildra när unga kvinnor har sex tog över.
Sex år har gått sedan den senaste långfilmen och libidot verkar vara intakt, vilket ju är hälsosamt, men nu är den mindre voyueristisk, mer mogen, om det förnumstiga uttrycket ursäktas.
Det yviga fabulerandet har han också kvar. Även om ”Ma ma” har en tämligen rak grundintrig tar den oss in i och ut ur hallucinatoriska drömmar, på swingersklubb och rakt in i Real Madrids topporganisation.
Allt som sagt marinerat i en ödesmättad Julio Iglesias-stämning som växer sig starkare ju närmare slutet vi kommer, och som gör den att den här filmen känns väldigt… spansk.