Omar döms till 18 års fängelse för mord på sin franska arbetsgivare, och hans och hans familjs liv slås i spillror.

Det är klart att det är en påverkande film, och det är just i de närgångna, familjära scenerna - de som de flesta med lätthet kan relatera till - som ”Omar dödade mig” hettar till.

Den uppenbara, institutionella rasismen får det också att vibrera i vårt rättspatos. Oförrätten mot Omar är verkligen av monumental art, och eftersom detta dessutom är en beskrivning av ett autentiskt fall, som ännu inte är helt löst, håller indignationen i sig en bra stund efter visningen.

Men samtidigt gör den kranka eftertanken sig påmind. Det som har skådats är förvisso angeläget och behjärtansvärt men rent filmiskt, från det platta videofotot till den tämligen tama dramaturgin, är det ganska odynamiskt, mer som en fallbeskrivning än ett drivet drama.

Det är naturligtvis av ren välvilja som filmmakarna gör Omar så ädel att Jesus framstår som en tvivelaktig figur, men man skadeskjuter samtidigt sin egen film - det råder nämligen aldrig någon tvekan om huruvida Omar är skyldig eller ej, vilket inverkar menligt på dramats förmåga att alstra någon annan känsla än nämnda patosharm.

”Omar dödade mig” framstår slutligen mest som en franskarabisk variation på någon av alla de förutsägbara John Grisham-filmatiseringar som tapetserade repertoaren på 1990-talet - med den stora skillnaden att det den här gången inte är den aggressivt inställsamme Tom Cruise som fixar den juridiska biffen utan en profillös fransman med clownrufs och beige manchesterkostym.

Vilket alltså är något positivt…