Omar döms till 18 års fängelse för mord på sinfranska arbetsgivare, och hans och hans familjs liv slås i spillror.
Det är klart att det är en påverkande film,och det är just i de närgångna, familjära scenerna – de som de flesta medlätthet kan relatera till – som ”Omar dödade mig” hettar till.
Den uppenbara, institutionella rasismen fårdet också att vibrera i vårt rättspatos. Oförrätten mot Omar är verkligen avmonumental art, och eftersom detta dessutom är en beskrivning av ett autentisktfall, som ännu inte är helt löst, håller indignationen i sig en bra stund eftervisningen.
Men samtidigt gör den kranka eftertanken sigpåmind. Det som har skådats är förvisso angeläget och behjärtansvärt men rentfilmiskt, från det platta videofotot till den tämligen tama dramaturgin, är detganska odynamiskt, mer som en fallbeskrivning än ett drivet drama.
Det är naturligtvis av ren välvilja som filmmakarna gör Omar så ädel att Jesusframstår som en tvivelaktig figur, men man skadeskjuter samtidigt sin egen film- det råder nämligen aldrig någon tvekan om huruvida Omar är skyldig eller ej,vilket inverkar menligt på dramats förmåga att alstra någon annan känsla ännämnda patosharm.
”Omar dödade mig” framstår slutligen mest somen franskarabisk variation på någon av alla de förutsägbara JohnGrisham-filmatiseringar som tapetserade repertoaren på 1990-talet – med denstora skillnaden att det den här gången inte är den aggressivt inställsamme TomCruise som fixar den juridiska biffen utan en profillös fransman med clownrufsoch beige manchesterkostym.
Vilket alltså är något positivt…